Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Operetten, af Max. Harden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8i6
ordnas för subtila konstnärer, som alltid lefva en smula
utanför samhället och samhällskänslorna och vanligen endast
genom sina svagheter och fel äro förbundna med de intimaste
tidstendenserna, utan för den betalande massan, som begär
det ovanliga, det förut aldrig skådade, det förut aldrig hittills
omtalade — en krydda som retar de bortskämda gommarne
till nya njutningar. För dylika kunder är en ragout af de
älsta och modernaste skåderätter den mest pikanta, den mest
passande kost: de skulle skräna af fröjd, om man skulle
kunna upplysa Ramses mumie ända in till benkotorna med
Röntgenstrålar, och jubla, om Faraos vördnadsvärda nål skulle
kunna konkurrera med Eiffeltornets elektriska belysning.
Dylika lockelser ha alltjämt från år 1867 ända till våra dagar
utgjort världsutställningarnes succés och förklara äfven på
andra områden uppkomsten och det oinskränkta herraväldet
af massmoder. Var icke Meyerbeers stora opera en
blandning af de älsta och nyaste stimulerande medel, af larm och
raffinemang och var det icke för den dittills aldrig uppnådda
och senare aldrig öfverträffade framgång, som Offenbach vann
i Lutetia, af väsentlig betydelse, att den genialiska
häxmä-staren fick tag i de modernaste glädjeflickorna från gatan
och pa sin scen åt mytologiska gestalter lånade vackra nakna
kroppar, hvilkas topografi och pris ej voro obekanta för
någon af logepubliken.
Ett trettiotal år har nu förflutit, sedan denna
världs-succès hade uppnått sin glänsande höjdpunkt. Utländingen,
som i juli 1867 kom till utställningen i Paris, roade sig nog
hos den kinesiske jätten, mannen med hummerklorna, den
tigrerade gratien med det ljufva namnet Jaguarita, han
beundrade ocksa industriens och teknikens alster, men hvad som
hufvudsakligen lockade honom till pays de la rigolade,
oemotstandfigt fångade honom där och icke släppte honom
lös, förrän atran var stillad, den brännande lusten afkyld, var
knutet vid den parisiska trollkarlens världsberömda namn,
namnet Jacques Offenbach. Om hans verk hade ryktet
hviskat underbara sägor; och om de oanade njutningar, som de
beredde betraktaren, ahöraren, kunde hvar och en, som hade
beträdt den parisiska makadamiseringen, i sin hemort berätta
förtjusande afskyvärda saker, och skaparen af denna nya,
da ännu mystiskt förföriska värld stod naturligtvis midt i
intressets förgrund. Hvad han åt i går och skulle komponera
i morgon berättades omsorgsfullt icke blott i
boulevardtidningarna, utan ock i den allvarliga prässen; då han fick tag i
nagon liten näpen varelse, som utan att komma af sig kunde
föredraga en pepprad kuplett och därjämte visa ett par
välformade ben, prisade krönikörerna den betydelsefulla
upptäckten i två spalter, som begärligt slukades både af lands-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
