Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Operetten, af Max. Harden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
819
giska kvinnor, präster och sagoprinsar, monarki och moral,
pari-serlif och tyskt småstatsväsende i perukstil. Ingenting var i
hans ögon för gammalt, för heligt för hånande kvickhet —
en kvickhet vid hvars födelse gracerna hade tjänstgjort som
skrattande barnmorskor — och han skonade endast
svagheterna hos herskaren för dagen, till hvars gunst han friade.
Man behöfver icke ens tro att denna skonsamhet var
beräknad; Offenbach, som hvarken kände sig som fransman eller
som tysk eller ens som from jude och för hvilken intet folks
minnesmärken framkallade en helig rysning, förblef dock
alltid — on est toujours le fils de quelqulun — barnet,
måhända det väl behandlade adoptivbarnet af ett visst samhälle,
och kärleken till de samhällslager, hvilka han hade att tacka
för sin glada tillvaro, låg i blodet hos den eljest så
pietet-löse. Han skämtade väl ofta en smula med sina
fosterföräldrar, men slog dem aldrig så hårdt och obarmhertigt som
Jupiter, Kalkas och Bom Bom, och till och med för hans
komiska rastaquouères, brasilianaren och den svenska baronen
Gondremark, förblefvo åskådarens sympatier bevarade. Han
hånade hvad alla af hjärtat gärna ville se hånadt och
hoppade flinkt öfver de afgrunder, som enligt den befallande
allmänhetens önskningar borde förbli dolda af blommor. Han
delade sin publiks världsåskådning och smak och egde en
lycklig upptäckares geni. De strider, som i aflägsna tider
rasat om mänsklighetens stora mål och hvarom sägner och
sånger buro kunskap öfver jordklotet, föreföllo honom som
lustiga kjolhistorier och han kände, om Orfeus hemska
vandring, det trojanska kriget eller den blodiga sagan om blå
skägg erbjöd ämnen för hans trollkonster, dock aldrig mer än
ett enda drifvande motiv: kärleken — sinlig kärlek, dess
gröfsta mest driftartade form, kärleken, som en gång i
grottorna drefvo hanarne till parning och ännu i dag trots de
sociala klyftorna, när seden sofver och nattens tystnad
kastar sin slöja öfver kastskilnaden, i fortplantningens
tjänst ofta gör tysta underverk. För något annat motiv fans
intet utrymme i denna muntert slappa operettvärld, där fans
ingen strid om ära och makt, ingen fast tillitsfull tid och
ingen bitter nöd, ingen andakt och ingen förtviflad klagan —
intet annat än hetsig vällust och naken skepsis. — En
dylik genre måste slå an på det andra kejsardömets parvenyer,
måste, då de planterade de gyllene fälttecknen på det gamla
samhällets förfallna murar, samtidigt tillkämpa sig en
lätt-vunnen seger. Hvad som i århundraden varit heligt föll
sönder i smulor och nya lockelser kallade till nya fröjder, till den
speciella fröjd, hvarefter det nya behofvet trängtade som ännu
i det galnaste vimmel bevarade nog medvetande för att kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
