Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Operetten, af Max. Harden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
820
håna sig själf. Käcka eröfrare, som icke trodde uppriktigt på sin
eröfrarerätt och i sitt stilla sinne stundligen fruktade
sammanstörtandet af sin härlighet, ville smekas, amuseras och bedöfvas och
i det högljuddaste jubel dock icke sakna den persifflagens
melodi, som med gälla toner genomtränga dårskapen:
Offen-bach erbjöd denna blandning, Offenbach var den af ödet
sände, var sin tids representative hjälte. En kvick
kammartjänare hade hvisslat grafsången öfver ancien régimes murkna
glans, nu stötte en pietetslös hånare, som med en erfaren
kammartjänares skicklighet förstod att afkläda heroerna
mytens glänsande omhöljen, med fotspetsen öfvermodigt de sista
återstoderna af feodalismen ned i gatans sophögar. Men
Figaro hade varit Robespieres samtida och Orfeus skulle
locka herr von Rothschild till bifall. Detta förutsatte en
väsentlig skilnad: där Beaumarchais hade rifvit, fick Offenbach
endast kittla och endast fnittra, där hans store föregångare
hade grälat och hotat; han fick vara elak icke ilsken.
Medan i Franconis olympiska cirkus det första kejsardömets
militärlegend anrättades för massans smak, blef det herskarens
öfver Bouffes och Gaité uppgifter att roa ett samhälle, som
med brinnande tro omfattade endast guldets segrande makt
och lyckan af de med guld köpta njutningarna. Att han
kunde fatta och uppfylla sin kallelse, att han kunde af gamla
köttsoppsrester och färska grönsaker, af väsen och
raffinemang vispade i hop den kost, hvarefter hans kunder
längtade, däri har man att söka ursprunget till den
världs-framgång Jacques Offenbach vann åt sig och sin genre.
Det var verkligen hans genre och hans efterföljare,
äfven de rikaste, lefde på de skatter han hade samlat. Innan
någon annan tänkte därpå, fiffade han upp operetten till
utstyrselstycke, uppfann alltjämt nya bilder, nya sceniska
lockelser och värfvade en hel här sköna kvinnor för sitt harem
hvars under äfven de betalande gästerna fingo njuta af efter
paschan. Han var den förste, för hvilken planen hägrade att
åt operetten eröfra den plats, som fordom intagits af den
urartade fesagan, och han förvandlade den förut torftigt
utstyrda Orphèe aux enfers till ett glänsande brokigt spektakel,
som i stora massor drog till sig både parisare och
främlingar. Hvar och en ville se, när ett par dussin trikåklädda
flickor belystes af bengaliskt ljus, när Cora Pearl visade sig
nästan naken som Amor och Blanche d Antigny, den i pris
stigna skönheten från gatan, sjöng Offentliga opinionen.
Framgången gled småningom mästaren ur händerna, och
han måste upplefva att elfva år efter 1867 års
verldsutställ-ning ej mer än hans Orfeus stod på . repertoaren pch nya
gudar beherskade de andra scenerna: Lecocq med »Lille
hertigen» och Planquette med »Cornevilles klockor». Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
