Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Operetten, af Max. Harden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
822
undra. Hans tyska efterföljare, hvilka gründeråren läto
triumfera, kunde icke erbjuda den bortskämda smaken mycket —
Johann Strauss står ensam på sin höjd — de gjorde genren
gröfre och sökte med operamässigt anlagda effekter dölja den
intellektuella defekten. Men äfven samhället, för hvilket de
spelade upp till vanvettig dans, var gröfre och klumpigare
än det soignerade, uppblåsta skrå under det andra
kejsardömet, som för europeerna och Rastas en tid angaf tonen.
Operetten var ung med sin beskyddarinna, bourgeoisien,
åldrades med henne och rättade sig som det mest
bourgeois-artade slag af teaterkonst lydigt efter sina kunders sinne och
skall säkert icke öfverlefva de samhällslager, hvarifrån den
härstammar. Om under sommaren år 1900 Ramses nål,
detta vördnadsvärda minnesvärk från Faraotiden, verkligen
förnedras till att bli ett lysande marknadsunder, skola de täta
elektriska ljusknippena stråla ned på lockelser, om hvilka icke
Offenbach hade en aning, men de skola ock upplysa mörka
vrår, där vimlande massor drömma om en ny kultur — om
en redan gryende tid, som rufvar på ett snabbt och måhända
ock ganska smärtsamt slut på bourgeoisherraväldet och dess
favoritgenre.
Maximilian Härden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
