Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Operetten, af Max. Harden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
821
var icke, hvad han då afundsjuk men stolt kunde se, icke kött
af hans kött, ben af hans ben?
Hade utan Offenbach Clairette Angot och Hervés näpna
Faustkarrikatyr varit möjliga och skulle vi ha funnit något
nöje i Läderlappens andra akt, om icke Pariserlif varit den
lysande förebilden? . . . Skaparen blef trött och dog, men
det af honom skapade verket verkade fortfarande och skall
skiljas hädan först med det samhälle, åt hvars önskningar det,
liksom en gång slyngeln Aristofanes beträffande den sjunkande
hellenvärlden, funnit det mest passande uttryck. Den af
Offenbach skapade genren har öfver allt afpassat sig efter landets
sed och valt sin särskilda väsensform, men förblifvit
oförändrad i sina mest viktiga drag. Strauss, Sullivan, Audran,
Mil-löcker och deras rivaler härstamma samtliga från den
Offen-bachska andan och till och med i den behagligt efter
Mika-dokomponistens talang lämpade operetten »Geisha», som
vunnit bifall i London och Berlin, kan man ännu spåra mycket
af förfadernas individuella smak, äfven om den engelska
komponisten herr Jones knappast torde vara medveten om
fränd-skapen. Det var nu ganska hår dt för den åldrade, af
tillbed-jarne öfvergifna guden, att under 1878 års världsutställning
Bouffes, hans ryktes vagga, förblef stängd och folket icke
längre frågade efter den afsatta teatertyrannen, men han hade
nått det högsta målet för en skapande — för marknaden
skapande konstnär: han hade funnit enponcif, en ny omtyckt
modell, som tillförsäkrade hans namn odödligheten. Denna
visshet borde trösta den ensamme.
Han var en företeelse af betydelse, icke blott som
musiker och som den mest glänsande, spirituelle och tillika älskvärda
representanten för en riktning, som Wagner redan förut så
grymt hånat som musikalisk judendom; han var som den
ofantligt större Wagner själf ett europeiskt teaterfenomen af
första rangen. Scenen var efter afslutandet af hans
verksamhet icke längre hvad den varit förut: ett nytt samhällslager
hade larmande eröfrat den och denna djärfva tross lät sig
nu icke mer frånröfvas de en gång bestridda rättsanspråken.
Den öfverlastade lyxen, det praktfulla rekvisitakramet och
exponerandet af vackra kvinnor: dessa vinster från
Offenbachs-tiden kunde icke sedan förvisas från den segerrika
bourgeoisiens scen och sluga spekulanter smugglade snart
trikåda-merna in äfven i den klassiska konstens helgedom. Mästaren,
som i Meilhac, Halévy och Cremieux funnit galliskt graciösa
och ovanligt begåfvade medhjälpare, levererade fint arbete,
omsorgsfullt filade verk, hvilka man, redan därför att de i
sin sedliga orenhet alla äro så skökolikt ärliga, fräckt försmå
hyckleriets fikonlöf och genom konstnärligt allvar ge ett
rikligt skadestånd för moraliska brister, ännu i dag måste
be
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
