Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Om dilettantismens odödlighet, af Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
större begåfning, så att Rydqvist sade, att akademien
egentligen endast fick tillfälle att studera poesiens
sjuk-domsformer.“ —
Man kan svårligen utlåta sig tydligare om ett
sällskap, af hvilket man sjelf är medlem. Det återstår att
tillägga, att under de sista lustrerna veterligen ingen af
våra framstående yngre författare velat deltaga i täflingar,
der prisen utdelades efter grundsatser som voro stridande
mot diktkonstens egna och derför äfven oförenliga med
vitterhetens frihet och ledande betydelse.
Hvadan kommer det sig då — vill man upprepa
— att våra märkesmän icke frimodigt afsäga sig ett
medlemsskap, som, om det sprider en gloria kring de
blå sidenfåtöljerna, hvilken dock de Geer kallar
“ganska svag“, äfven medför ennuin af ett dödande
fras-makeri och en formalism, som i tom innehållslöshet icke
torde öfverträffats i Persien eller Kina.
Skulle det vara samma fruktan för att stöta sig
med den ene eller andre, som kom hofmannen att på
Gustaf III:s fråga svara: — Nej — (men betänkande
sig tillägga) det vill säga ja, Ers Majestät! I så fall
har man anledning att befara, hvad en författarinna i
politiken framhäft — att konservatismen i det svenska
lynnet, då den saknar tillräcklig motvikt i en inhemsk
liberalism, synes vara på. väg att i vårt offentliga lif
döda karaktererna.
Må sådant gälla hvad det kan som en ursäkt för
de vittra dilettanterna i Svenska akademin — de må
nu betitlas kansliråd, biskopar eller professorer. Men
hvad skola vi säga om en diktare, som. räknar sig till
ära att införas i ett sällskap, som förkastade Bellman,
emedan han icke var hofman, Lidner, emedan han var
fattig, och Thorild, emedan han var frisinnad. Hvad
skola vi säga om en skriftställare, som förlorar sig i
tack-samhetsutgjutelser till en förening, som, under
oupphörligt prisande af sig sjelf, genom sin blotta tillvaro,
före-vitar svenska litteraturen omyndighet. Ett samfund, som
i kraft af de uppgifter det åtager sig djerfves påstå,
att Sveriges författare äro oförmögna att sköta sina egna
affärer.
I sanning han förblandar med äran fåfängligheten.
Han synes hysa aktning hvarken för sig eller för sitt
stånd. Han låter genom aderton härolder förtjust utropa
sin egen omyndighet i snillets verld.
Klas Fåhræus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
