Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Jane Welsh Carlyle, af Karl Federn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
hon en gång. Men hon gjorde det omöjliga och talade
ständigt vid husfolket och läkarne, att han icke skulle få
veta något om att hon mådde illa, och sålunda blef den
i sina arbeten fullständigt fördjupade mannen hindrad
att se något; men att han aldrig märkte att han grälade
då hon hade outhärdliga smärtor, därför var hon
samtidigt ganska förargad på honom. Och det var äkta
kvinligt och visar hur litet Carlyle förstod sig på en
kvinnas natur. Hon skrifver en gång: “Så länge ett
fruntimmer inte gråter, vet aldrig en karl, att det felas henne
något; gud bevare deras dumhet!“ Men hon var
alldeles föf stolt att gråta och beklaga sig. “Jag hade ju
inte en aning om alltsammans “, skref han förtviflad, då
han efter hennes död läste hennes bref.
Äfven följande är karaktäristiskt: Den 26 febr.
1842 dog hennes mor. Hon var djupt och länge
uppskakad och alla människor visade sig dubbelt
uppmärksamma. Den 15 juli samma år, hennes födelsedag, skref
hon till sin kusin: “Tänk dig bara, min man har denna
gång gifvit mig en födelsedagspresent, han som aldrig
håller på en sådan galenskap som födelsedagar och tål
intet mindre än att gå i en butik och köpa någonting.
I alla stora saker är han snäll och hänsynsfull, men alla
de små uppmärksamheter, som vi kvinnor lägga så stor
vikt på, har han aldrig visat någon. Hans uppfostran
och stränga sinnesriktning, som han har af naturen, ha
gjort honom främmande för dylikt. “ Och det är riktigt,
eljest skulle man kunna göra Carlyle mycket orätt. Då
han en gång en höst tillsammans med en gammal
hushållerska for i diligensen till London och det uppstod
ett oväder, lät han hushållerskan sätta sig inne i vagnen
och intog hennes plats på kuskbocken. Och i Leigh
Hunts autobiografi finner man följande: “Jag tror, att
om det fins en man, hos hvilken den eländigaste och
otacksammaste skulle finna hjälp , och tröst, äfven om
denna hjälp skulle kosta honom hans anseende och
förorsaka honom de svåraste smärtor och förargelser, så är
det Thomas Carlyle, bara väl en suck tränger sig fram
till honom. “ Härom vore mycket att säga. Det är jämt
samma förhållande, människornas dubbelsidighet. Det
var visserligen en sträng, på hvilken det spelades dåligt.
Carlyle var en odrägligt bråkig människa. “Man måste
vänja sig vid hans brummande“, skref hon redan på
trettiotalet, “annars reder man sig illa“. Men också hon
var nervös och retlig och förstod att välja skarpa, hvassa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
