Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Från Stockholms salonger, kulturbilder skildrade i bref till en rappellerad diplomat, af Separatista. III. På intelligensens höjder — Litterära kotterier och individer — I pressens kvarter — Akademier och lärda samfund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
eller Galilei, ej ens någon Brändes. Men har du läst
någon svensk, som så icke blott svenskt utan äkta
gustavianskt skildrar 1780—90-talens kulturlif som juden
Oskar Levertin, någon svensk litteraturhistoria som den
åtminstone till hälften judiske Henrik Schücks?
Iduns judar äro ej många, ett vittnesbörd om att
deras nation ännu hos oss mest vandrar på industriens
och handelns lukrativa vägar. Men vi se där de båda
bröderna Geskel och Siegfried Salomon, målaren och
kompositören, ett par karakteristiska gubbhufvuden,
nationalekonomen Axel Baphael, som är af så förnäm börd, att
han i synagogan lär bära tre hvita kragar, badläkaren
Levertin, som åskilligt orättvist bär smek- eller binamnet
“schajas" m. fl.
De litterära intressen, som omhuldas af Iduns
flertal, utgöra för många en födkrok. De egentliga
litteratörerna och publicisterna skall jag dock presentera för dig i
ett annat sammanhang och här som en öfvergång till
skaldernas krets blott betjäna mig af herr Filip
Tam-melin, som jag eljest har svårt att placera. Jag vet icke
om du från något af de besök, du i kulturintresse gjorde
hos ett par af våra ordenssamfund, erinrar dig en till
utseendet något tärd och åldrig man, som ägde en
flödande skaldeådra. Jag har däremot ofta iakttagit och
studerat honom, ty öfverallt, där det varit fråga om ett
skåltal eller något dylikt, har man kunnat iakttaga
sånggudinnans välde öfver hans sinnen. Jag, som är så
prosaisk, har mången ^ång undrat, om ej skaldebegåfning i
själfva verket hör till något af hjärnans patologiska
tillstånd. Jag har sett af hvilken åtrå skalderna kunna
gripas och hvilken vånda, de utstå, innan de få afbörda
sig sina kväden. Särskildt minns jag, hur jag en kväll
i Idun iakttog vår Filip. Det var då sällskapet för några
år sedan gästades af en af Finlands store män, Leo
Mechelin, som i det glada glammet glömt sig kvar till
öfver tretiden på morgonen. Filip hade hela aftonen
varit orolig; han hade tydligen något på hjärtat, och
slutligen var hans motståndskraft bruten eller hans
sångmö färdig. Så brast det löst, och den finske gästen
öfverraskades med ett högstämdt kväde, hvari Svea och
Göta med eller utan lejon vid Saimas strand och Mälarns
sköna böljor uppförde något slags kontradans med Aura
och Kalevala, medan Bore och Wäinamöinen skötte
musiken. Den finske senatorn blef mycket tacksam, kanske
ej minst för den estetiskt-biografiska belysning öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
