Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dröm-melodien, fantasi af George Egerton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
De hade icke varit länge i huset, förrän hon tog
sig för att sitta på trappan, nära den stora klockan,
hvilken med sitt tick, tack, tick, tack ständigt
förkunnade tidens flykt. Hon lyssnade “på fotterna “
sade hon, och verkligen kunde man höra ljudet af
fotsteg — små lätta fötter, hvilka trippade omkring,
och så några tyngre, långsamma liksom snubblande
— men det var blott, då det var alldeles tyst och
stilla rundtomkring som under de långa
vinterkväl-larne och de tysta nätterna. Många besynnerliga ljud
såsom bullret af fallande kroppar, klockor, som
ringde, dörrar som öppnades ljudlöst, skrämde den ena
jungfrun efter den andra till den vackra fruns förtviflan, ty
hon väntade en liten gäst fram åt jul. Likväl satt barnet
alltjämt och log med sina uppmärksamma ögon och
ropade: “Hör! Där komma de små rödklackade
skorna med spännen, broderade strumpor, och de
där tunga stegen äro af stöflar med järnsporrar och
de följa alltid på de små fotterna. “ Men då man
frågade henne hvad det var för ena som kommo, blef
hon förvirrad, och hvarken böner eller smekningar
kunde förmå henne att säga något mer.
Hvardagsrummet var ett långt smalt rum med
två höga fönster, det var dystert möbleradt i grått
och rödt, höga bokhyllor af mahogny med digra
volymer i kalfskinnsband, Afra Behns och äldre
dramaturgers arbeten, vidare en hård soffa, ett
gammalmodigt skrifbord och en gammal spinett med en af
ålder blekt sidenrosett knuten baktill. Rummet
tycktes alltid uppfyldt af skuggor, hastigt försvinnande
skuggor, hvilka man blott kunde förnimma, men
aldrig se. Modern satt mycket sällan ensam därinne,
då hon tog sitt arbete, kommo barnen genast och
kröpo i hop på mattan vid hennes fötter. Jungfrun
vågade aldrig passera genom farstun, utan att förut
ha öfvertalat sin kamrat att följa henne till trappan
och vänta där — de sutto vanligen i ett soligt sofrum
en trappa upp.
Den äldsta flickan, hon med zigenarögonen, såg
ingenting särskildt, hörde sällan något ovanligt och
kände aldrig någon rädsla, likväl hände henne något
märkvärdigt där, som icke blef utan inflytande på
hennes karaktär. I det tionde året af sitt sysslolösa
lif, hade hon ännu icke lärt att spela något
instrument, och hennes öra var icke heller särdeles fmt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
