Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dröm-melodien, fantasi af George Egerton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
deles som då hon satt vid det gamla pianot, men
denna gång gåfvo de henne ord i stället för toner
— ord liknande silfverbevingade pilar, hvilka aldrig
förfelade att träffa sitt mål. Guldbespetsade ord,
hvilka narrade till skratt, och andra åter, hvilka rörde
till tårar — det var hennes tjänsteandar, hvilka buro
hennes livré, färdiga att utföra hennes befallningar.
Det var ett riktigt nöje att höra, huru väl de
rimmade. Mörklock blef så glad; ty de, liksom fordom
melodierna från det gamla pianot, förjagade alla
spöken.
Olyckligtvis upptogo de henne så helt och hållet,
att hon glömde att hon var kvinna, och det är en
sak, som naturen sällan förlåter. Så en dag gick
stackars lilla Mörklock omedvetet sitt öde till mötes.
Hon bar en persiko-färgad klädning och reflexen
däraf målade hennes kinder med den vackraste
rosenröda färg, liksom en smörblomma hållen under ett
barns haka målar den gul, och hela hennes lilla
ansikte liknade ett fint konstverk med en svag
skiftning i ljusrödt, och hennes ögon sprakade som
stjärnor under hattens skugga. Det var i vårens gyllene
tid, och hon såg ut som en vandrande persikoblomma,
buren af vårliga vindar hän öfver land och haf. Till
och med mandelträden rodnade af sympati, då de
sågo henne, hennes fötter vidrörde knappast
tusenskö norna på marken, ty hennes steg höll takten till
en madrigal i hennes hjärta — Vårens och
kärlekens förening.
Efter en liten stund mötte hon en jägare,
hvilken höll på att fånga fjärilar ute på ängen — en
besynnerlig sysselsättning för en man, skulle man tänka,
och likväl långt ifrån ovanlig. När han fick se henne,
blåste han i ett horn han bar vid sidan och Mörklock
genomilades af en darrning, ty — underbart att säga
— melodien gaf eko i hennes eget hjärta, och hon
kände, att hon länge väntat på att få höra just denna
melodi, och att det var därför hon iklädt sig sin
rodnande dräkt och vandrat ut i vida världen. För
en gång kände sig Mörklock blyg och jägaren, som
hade fångat många fjärilar och kände till nästan alla
arter, försökte undertrycka det belåtna leendet i sina
blickar, ty han anade att han nu träffat på ett rart
exemplar, och att det behöfdes mer än en vanlig
knappnål för att fästa henne vid pappersasken bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
