Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dröm-melodien, fantasi af George Egerton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
hon genast ögonen och lade sitt hufvud mot hans
bröst och tårar bröto fram, ty hon fruktade att blifva
besviken. Han, som kände den lätta förändringen i
hennes sinne, började genast sjunga, tog henne i sina
armar och skämtade med henne, ända tills hon
började skratta och glömde bort alltihop. Slutligen en
dag kommo de till något, som de trodde vara
stadsporten. Det var en underlig port, sammansatt af
förstenade människohjärtan, hvilka voro infattade i
ett gallerverk af löften och eder — tyvärr, mycket
sönderbrutna!
De redo vidare, och Mörklock iklädde sig en
hvit dräkt och smyckade sig med myrten och begaf
sig så upp till templet för att söka den underbara
blomman. De plockade den och förvånades öfver
att finna den alldeles lik alla andra vanliga blommor.
Sedan togo de hvarandra i hand, släppte ut hästen
på bete och slogo sig ned för att hvila. Tiden
förgick. Ibland hände det att jägaren, då han låg
utsträckt i gräset och betraktade de fladdrande löfven,
greps af längtan efter nya fjärilar och nya trakter, efter
vin och glada dryckesgillen och vilda ridter långt
bort för att söka sällsynta arter. Någon gång
sadlade de hästen och redo ut på en liten tripp, men
han var alldeles ur stämningen och Mörklock tyngde
på hans arm. Hon förstod detta och stannade hemma.
Hennes lilla ansikte förlorade sin rosiga färg och
hoppet, kvinnans förnämsta stödjepelare, öfvergaf
henne, tills hon såg ut som en knippa elggräs,
hvilket håller på att vissna i en varm människohand.
En mulen vinterdag begåfvo de sig slutligen åter
på väg. “The old-man’s-beard“ eller som den kallas
om sommaren “Traveller’s-joy“ hängde i refyor på
buskarne, som om någon nyckfull fé hade låtit en
sväfvande silfverdimma antaga formen af en planta.
De kommo till en grind vid början af en kyrkogård,
bakom hvilken vägarne skildes åt. En man satt vid
grinden och sålde kartor öfver trakten.
“Hvad kallas denna underliga grind ?“ frågade
jägaren.
“Vana!“ svarade mannen, och då han såg deras
något förvånade blickar, pekade han på ett anslag,
som förklarade att den kallades så, emedan en vis
kvinna en gång sagt:
“Vanan är kärlekens ändpunkt/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
