Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den franska konstutställningen i Konstföreningen, af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
teten. Men hvad som gjorde, att spanjorerna icke
förargade den stora publiken utan tvärtom föllo i dess smak
var, att de fortsatte med det gamla snälla och polerade
anekdotmåleriet från’ århundradets midt, hvilket alltid
har att påräkna en gifven publik och som visserligen är
mera sött och oskadligt men knappast har högre
konstvärde än de hypermoderna extravaganser och barocka
utsväfningar, som verkade sä irriterande på den franska
utställningen.
En värkligt sund och manlig konstnär är Charles Cottet.
Hans bilder utmärka sig för en enkel, allvarlig hållning
och en färg, som verkar harmoniskt och nobelt i sin friska
kyla. Den lilla “Solnedgång i Savojen“ är alldeles
utsökt med sin blekgröna himmel, som stöter svagt i gult,
sin ljust rosaröda alptopp, nedanför hvilken bergsträckan
ligger i mörkvioletta skiftningar, och det varma,
brungula ljuset öfver storskogen vid bergets fot. I Bretagne
har Cottet särskildt funnit tacksamma motiv. Den 1896
målade “Sorg i landet vid hafvet“ syntes mig vara det
främsta af hans hand på utställningen. Landskapet i
bakgrunden med hafsvikens kalla, grönhvita vatten under
en mörk ovädershimmel har en storhet och bredd, ett
allvar i stämningen, som fullkomligt harmonierar med
de tre kvinnorna i förgrunden, hvilka, höljda i sina svarta
dok och fotsida kappor, sitta tigande och stelnade i sin
sorg, hvar och en försjunken i sin egen tanke. Om också
något sökt arkaistiskt finnes hos dessa kvinnor med deras
anklang af styfva 1500-talsgestalter, är det i alla
händelser märkligt, hur slående konstnären lyckats få fram
kontrasten mellan å ena sidan de två gummornas
väderbitna och rynkiga ansigten med de röda tårsprängda
ögonen och den åldrades tunga grubbelmin och, å andra
sidan, den i midten sittande unga kvinnans mera lugnt
melankoliska och ungdomligt oberörda uttryck. Cottets
andra tafla från Bretagne, — en grupp landtfolk sittande
i samspråk nedanför kommandobryggan på en ångare —
har samma staka och mustiga färger men synes mig
något oredig i kompositionen och obegriplig i fråga om
belysningen.
Af den i engelsk prærafaelism skolade Am an-Jean
funnos tvenne damporträtt. Konstnären älskar de mäst
förfinade och bräckliga kvinnotyper, som han med den
nänsammaste och mjukaste hand i världen återger med
oändligt matta och bleka färger. Hur mjukt faller icke
den blekgröna klädningen kring denna blonda unga dam
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
