Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den franska konstutställningen i Konstföreningen, af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
(konstnärens fru), som med de finbildade axlarne
blottade sitter med sänkt hufvud drömmande i en park,
medan de långa, smala händerna halft omedvetet knytas
samman liksom fastgjutna i en lätt själfsvåldig
vinkelställning, som bildar ett liniespel af stor rytmisk skönhet!
Det andra porträttet, kalladt “Romantik44, i blek
rosa-drägt — bröstbild med likaledes bara axlar och
an-sigtet vändt halft bort i skugga — är icke mindre
typiskt i sin art och utmärkes af en utsökt förfining i färgen.
Denna andra hands anglicism, som presenterar sig förenad
med något af rococons bleka behag utan att ega dess
lifliga erotiska nerv, torde dock i längden verka tröttande
och icke så litet tillgjord i sin slappa morbiditet och sina
ängsligt ompysslade drifhuskänslor.
Enbart tråkigt angliserande är Luden Monod i sina
bilder “I drömmens land44 och “Svanriddaren44, hvilka i
sin legendstämning och sin i grönt och violett gående
kolorit synas imitera Waterhouse, sådan han t. ex. visar
sig i “La belle dame sans mercy44, som förekom på
sommarens utställning.
Af Raffaellis små delikata i en spröd, ljusgrå
akvarell-ton hållna bilder från Paris’ utkanter fans det också
några prof, hvilka dock voro tämligen släta.
Egendomligt är, hur Raffaelli målar arkitektur med samma lösa
och flytande konturering som t. ex. träd. Samma
konstnärs berömda parisiska gatutyper representerades af en
liten promenerande, naturligtvis rödhårig, parisiska och
en hvitlöksförsäljande gammal hedersman.
Etienne Dinets tafla med de stackars indiska
kvinnorna, som, plågade af hungersnöd, rifva sina ansikten
blodiga, är gripande i sin ohygglighet och ganska ovanlig
i koloriten med de blågröna, violetta och brunröda
färgerna. Densammas lilla bild af en grupp tunesiska
flickor, som sitta på marken sysselsatta med något spel,
verkar som en akvarell med sina klara, brokiga färger
och har förträffligt studerade ansigtsuttryck.
Moreau-Nélatons och René Billottes små franska landskap visa en
fin och gedigen konst i stil med Cazins och Pointelins,
och i Georges d^Espagnas och Maxime Maufra fann
man den impressionistiska landskapsskolan saftigt och
friskt företrädd; i synnerhet den förres 44 O
vädersstämning44 är förträfflig. Jacques Blanches stora paradtafla
af Fritz Thaulow vid sitt staffli ute i det fria omgifven
af sin familj hörde däremot i mitt tycke med sin dels
engelska och dels rubenska efterklang och sin sökta gruppering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
