Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den franska konstutställningen i Konstföreningen, af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
knapp färgskala och med en viss summarisk bredd,
ganska känsliga och vackra — visa däremot hans senare
målningar en så egendomlig prägel, att det icke är
underligt, om en europeisk publik har svårt att smälta detta
slags konst, som så bjert afsticker mot all gammal
kultur. Hvad som synes utmärka Gauguin i dessa hans
senare arbeten, “pastorales tahitiennes“, som han så
idylliskt kallar dem, är sträfvan efter dekorativ hållning
i linier och färger och en lysande brokig prakt i dessa
senare. Denna sträfvan framträder både i hans
“Land-skap“ (1892) med dess mossgröna himmel, vinröda och
solgula haf och en tegelröd hund och i hans “Svarta
jungfrun“ (1896) med dess egendomliga, verkligt vackra
färgspel i citrongult och clematis-gredelint. Den i mitt
tycke bästa af Gauguins hithörande taflor föreställande
en ung negress, som ligger på magen på en blå och
gul divan och visar sin smärta och välbildade unga rygg,
där det röda blodet skimrar fram under den svartbruna
huden, blef af moraliska (!) hänsyn förvägrad
exponering. Detta var skada, ty negressen var förträffligt
modellerad, liksom gjuten i ett stycke, under det den
“Svarta jungfrun“, som också befinner sig i liggande
ställning men på rygg, i plastiskt afseende mindre
fördelaktigt utmärker sig genom ett ben, som ser ut alldeles
som om det vore af trä, mekaniskt insatt i höften. I
den sistnämnda taflan — jungfru Marias barnsbörd tänkt
såsom försiggående på Otaheiti — märkes i bakgrunden till
höger en interiör med kreatur i stallet, hvilken är ett litet
mästerstycke. Gauguins otaheiti-taflor äro med sina alldeles
oförmedladt bredvid hvarandra liggande lysande
färgplaner tydligen framsprungna ur samma begär efter
en brokigt dekorativ verkan som de nutida konstnäiliga
affischerna, med hvilka de också erbjuda många
beröringspunkter. Det är emellertid skada, att Gauguin
liksom i elak afsigt så ofta stör sina taflors linie- och
färgverkan genom smaklösheter såsom de
mellanplans-figurer med de mest hidösa profiler, som förekomma på
båda hans jungfrutaflor.
Keramiken representerades af Alexandre Bigot med
en hel del arbeten. Främst bland dessa märktes en grå,
något i grönt stötande mask af skådespelaren
Lugne-Poe, hvilken var modellerad af bildhuggaren
F-ix-Mas-seau. Det monumentala hufvudet med dess
smärtsamma-min är vridet något åt höger sida med munnen en smula
på sned liksom lyssnande med ansträngd uppmärksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
