Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den franska konstutställningen i Konstföreningen, af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
icke till utställningens bästa dukar; “man merkt die
Absicht und wird verstimmt“.
De två konstnärer, som troligen väckte den största
förargelsen hos allmänheten, voro Van Gogh och
Gau-guin. Vincent Van Gogh, den unge holländaren, som
lefde i Paris och nyligen dog där vid blott några och
tretti års ålder, var tydligen en af impressionismens
djärfvaste och hänsynslösaste anhängare. En lidelsefull
“chercheur du nouveau“ i sin konst, gick han i sitt
för-tviflade sökande andligen under trots sin rika begåfning
och slutade vansinnig. Af honom sågos här ett
mans-porträtt och fyra landskap. Att det förra, som jag skulle
vilja kalla “absintruset“, väckte förargelse, finner jag
fullt förklarligt, ty det är svårt att få se någonting
obehagligare än detta slöa och råa ansigte med dess
djuriska mun aftecknande sig mot en absintgrön bakgrund,
och jag kan inte tänka mig annat än, att målaren
värk-ligen velat framställa en absintdrinkare. Hur
motbjudande porträttet ur psykologisk synpunkt må vara och
hur revolterande dess kolorit förefaller, är det dock
utfördt med en öfverdådig grof kraft, en germansk
våldsamhet, hvilken egenskap, utöfvad på ett mera sympatiskt
område, man äfven igenfinner i Van Goghs
landskapsbilder. Det är med en sann furia konstnärens pensel
här farit fram, ödslande med oljefärg som en murare
med sitt bruk, men effekten har onekligen blifvit
briljant. Saftigt och grönt stå träden och gräset i denna
“Trädgård“ mot den gula aftonhimmeln, och hur
intensivt blå lyser icke Sydfrankrikes himmel öfver denna
“Park i Arles“ med sin allé af kastanjeträd med
klarröda blompyramider! “Flodstrand“ med sin långa gula
strandbank och sitt glittrande vatten är äkta fransk,
hållen i den tidigare franska impressionismens blonda
ma-nér och målad med en mera modest touche, som visar på,
att taflan är af tidigare datum än de öfriga. Boulevard
S:t Remy i Arles hör däremot till Van Goghs senare,
våldsamt experimenterande period. De väldiga gamla
alléträden äro förträffligt insatta i perspektivet och
tecknade med ogemen kraft, medan stenmuren i
förgrunden ser ut som en pappkuliss.
Paul Gauguin är, som bekant, numera de
otaheitiskainfö-dingarnes beundrare och målare. Under det hans tidigare
taflor t. ex. de på utställningen exponerade landskapen från
Martinique (1887) och Bretagne (1888) icke numera torde
förefalla så värst märkvärdiga — de äro hållna i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
