Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - »Kungen har sagt det», ödes- och nemesistragedi ur våra dagars teaterhistoria med både prolog och epilog och åtskilliga tablåer, referat af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
kontraktet med konsortiet, minskade således dess
blif-vande vinst och följaktligen äfven den storslagna
reservfond å ända till en million eller därutöfver, som stälts i
utsikt vid kontraktets uppgörande. Det blir således
ytterst teatern som får betala. En del torde möjligen
ha betalats af staten. Sedan under årens lopp har
operan fått kosta på hvarjehanda reparationer, under senare
år i medeltal 7,000 kr. Man finner ock att husägarne,
som år 1892 voro hågade att sälja huset för 450,000 kr.,
nu höjt sina pretentioner till 500,000 kr.
Men å propos denna prisskilnad, så eftersom nu
500,000 kr, skulle ungefär på öret motsvara hvad teatern
kostat dem, var det deras mening 1892 att sälja meden
förlust af 50,000 kr.? Det är väl inte möjligt, det hade
varit för vackert af personer, som ju just icke anses
vara de som “skänka bort gångskorna“ och kunde icke
med rimlighet af någon begäras. Ej stod väl den saken
något i samband med den omständighet att priset på
Dramatiska teatern 1892 sattes till blott 150,000 kr.,
hvilket pris snart visade sig vara ett kolossalt underpris?
Eller är det för att åstadkomma en nimbus af
mecenatskap kring några af de förnämsta aktieegarne i det
nya teaterbolaget?
För vanliga människor vill det under alla förhållanden
synas, som om det skulle ha legat mera i egarnes intresse
att få sälja till staten, om än med en något mindre
avance, och uppbära sina reda pängar i stället för till en
enskild teaterdirektör, äfven om denne möjligen har en
del mynt i pungen och hittills gynnats med en kolossal,
i hög grad oförtjänt tur och sålunda möjligen en tid
bortåt kan vara en bra citron att krama på. Och
därför är det ju ingenting att säga om, ifall ägarne, som
det säges, användt sitt stora inflytande på hvarjehanda
håll för att genomdrifva beslutet om Svenska teaterns
inköp. Men det torde dock vara skäl att icke tala så
stora ord om försakelse och en extraordinär delikatess
från de ifrågavarande herrarnes sida.
Det kan ju förstås hända, att dessa äro så
intresserade i teaterbyggnadskonsortiets affärer, att de blifvit
kännbart lidande därpå och sålunda kunde vara förtjänta
af soulagement. Huru därmed förhåller sig, kan
emellertid icke sägas utan en intim kännedom om
byggnads-konsortiets affärer och interiörer etc., hvilka tvifvelsutan
mycket rika guldgrufvor för pikanta fynd tyvärr ej äro
journalistiskt tillgängliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
