Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - »Kungen har sagt det», ödes- och nemesistragedi ur våra dagars teaterhistoria med både prolog och epilog och åtskilliga tablåer, referat af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
borde ock ha kunnat meddela ur egen iakttagelse
inhämtade nyttiga lärdomar rörande kgl. teatersuj etters
benägenhet och vana att sätta sig på näsan på sina chefer,
arrangera små revolutioner etc. och äfven det kunde
vara både pikant och lärorikt icke minst för de
komi-téledamöter, som sedan skulle arbeta i hop ett tidsenligt
teaterreglemente.
Påfallande är i fråga om teaterkomiténs
sammansättning å ena sidan tanken att få i hop personer väl
hemmastadda i ekonomiska frågor, men icke i
teaterekonomiska, och å den andra sidan likgiltighet för att
insätta i komitén några flera med praktisk
teaterverksamhets olika brancher mera förtrogna personer. Af de
8 komiterade, som undertecknat betänkandet, är det
endast en, säger en, som äger genom egen praktik
för-värfvad kännedom om teaterangelägenheter, nämligen
hr Nordqvist. Hr Burén har aldrig varit och blir
förmodligen i alla sina dagar aldrig annat än dilettant som
operaledare och äfven det i mycket ytlig grad, och man
kan icke alls förvåna sig öfver ryktet att han vid
komi-téns öfverläggningar gång på gång blef bet i fråga om
att lämna upplysningar om faktiska teaterförhållanden,
utan alltid måste be om uppskof för att själf höra efter
huru det förhöll sig. Hr Nordqvist är en mycket
praktisk och klok att icke säga slug man, fastän han
saknade flera väsentliga chefsegenskaper för en kunglig
teater, men han var dels ensam, dels ointresserad och
föga bekant med för talscenens angelägenheter och dels
kanske äfven icke obenägen att först se efter hvarifrån
vinden blåser. “Den nationella talscenens“ intresse hade efter
hr Almlöfs afgång ingen, åtminstone ingen verkligt
sakkunnig och energisk målsman, den afspisades därför med
mycket vackra ord, men blef i realiteten styfmoderligt
behandlad i flera afseenden. Som dekorativa
“blind-pipor“ eller komparser torde man utan större orättvisa
kunna beteckna sådana komitéledamöter som frih. Bonde,
grefve Snoilsky, hrr Svedbom och Walldén och kanske
flera dessutom. När man ansåg sig böra ha den svenska
litteraturen representerad i komitén — och det var ju
icke för mycket — borde man väl i främsta rummet sökt
finna någon dramatisk författare. Ur de praktiska
teater-männens leder skulle ock kunnat förvärfvas personer,
hvilka mycket bättre motiverat sin plats i komitén än
flertalet af dem, hos hvilka k. m:t nu letade efter råd och
hjälp. Jag skall i dessa båda afseenden nämna några namn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
