Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Från opera och konsertsal, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267
denna tacksamma scen, som till och med i tekniskt
hänseende tycktes vålla honom svårigheter. Det hela tarfvar
långt mer käck hållning, militärisk slagtärdighet och lätt
pikant bravour, lilla passagen om trolösa älskarinnan,
be-undransvärdt komponerad, som den är, derjemte långt mer
galghumor och tragikomisk kulör. Entrén gjordes vid
första föreställningen alldeles på tok: hr Ö. kom in på bron
och ställde sig helt allvarlig och oberörd att låta sin
skönhet beundras tills orkestern kom till hans första replik.
Men den unge muntre krigaren Brown kommer ju trött
och hungrig efter en längre fotpromenad i öde trakter till
en by, der han finner glada menskor i festdrägt, dukade
bord m. m. angenämt för honom i hans situation, och
detta bör med ett lifligare minne — och gestspel redan
från början deruppe på bron klart och tydligt af
rolinne-hafvaren tolkas. Om också hr Ö:s Georg Brown ej blef
allt hvad vi tyckte oss kunna af honom vänta, måste vi
dock erkänna att ingen annan af operatenorerna kunnat
gå i land med rolen så pass bra. För tio år sedan gjorde
dock hr Lundmark en ganska god studie i detta parti och
lät oss hoppas en god comique-tenor för Aubers, Adams,
Boieldiens m. fl:s glada repertoir — men beklagligtvis slog
detta hopp fel.
Fru Paula Lindberg var en Hvit fru så fager som
måhända ingen sedan Henriette Widerbergs aflägsna dagar,
trots ganska farliga föregångerskor i skönhet, Mina Gelhaar,
Olefine Moe, Hedvig Harling t. ex. Apparitionen och
taldialogen var också fru Lindbergs bästa tribut. Sången
gladde mindre; den var för jemntjock, trubbig och tung,
ej nog ren heller för resten, undantagandes A:dur-duetten,
som föreföll väl inöfvad och lände såväl fru L. som
motparten, hr Ödmann, till rätt mycken heder. Något mer
arbete kräfver allt tonbildningen än hvad fru L. består sin
vackra röst. Somliga toner klinga så hårda, torra och
tomma att man blir helt ängslig. Materialet är ju godt och
förtjenar ans.
Af de öfriga var endast hr Henrikson, Dickson, ny i
sin rol, för hvilken han ju i vissa afseenden ej så illa
lämpar sig Att han föreföll något för gammal i sin rol
mot-vägdes något af att hans lilla gumma ej heller föreföll så
pur ung, om vi ock ej gå så långt som en stygg gammal
herre på parkett, som vid arrendatorsherrskapets åsyn
illvilligt mumlade: »Ja det här dopkalaset blir nog deras
första och sista!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
