Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Barndomsväninnan, af Gyp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
jag gärna vilja gifta bort henne . . . Om ni har bland
era vänner någon . . .
— Anfäkta, en vän, som tyckte om dekorativa
damer! . . .
— Ja studera henne emellertid och se efter hvad
som kan passa för henne . . .
De Jurieu studerade under kvällen fröken de
Fronsac. Han konstaterade, att hon hade de vackraste
tänder i världen, att hennes öron voro något för stora,
men hade en utsökt vacker röd färg samt att hon
hade ett utomordentligt godt humör. Hon sjöng
villigt allt hvad man önskade och dansade slutligen
gigue med en förvånande smidighet. Men hur
beredvillig och artig hon än var, irriterade hon endast
markisen. Han förklarade henne tröttsam och odräglig,
fastän den snälla Blanche protesterade och
upprepade med sin lugna envishet:
— Visst inte!... Ni skall få se, hur söt hon är.
Ni skall slutligen inte kunna undvara henne.
När markisen några dagar senare tillfrågades på
nytt, svarade han, att fröken Sabine verkligen
föreföll att vara mycket älskvärd och liflig och ha ett
jämt och godt lynne och att man vänjde sig vid
hennes ovanliga utseende.
Verkliga förhållandet var att han fann henne
vara en utomordentlig präktig flicka som svällde af
hälsa och lefnadslust. Och glad var hon också. Det
var en rättfram och smittande glädtighet. Distingerad?
Ah nej, till och med litet simpel emellanåt .. . men
det var ingenting ondt hos henne, om hon än ibland
kom fram med bra märkvärdiga saker.
Och markisen frågade sig, huru två unga flickor,
som blifvit uppfostrade tillsammans och nästan aldrig
varit skilda, kunde vara så absolut olika som Blanche
och Sabine? Den ena lugn och mild och fridsam
nästan till lojhet, okunnig om allt och nästan utan
aning om något. Den andra liflig och orolig och
också okunnig om lifvet, men uppfylld af obestämda
aningar och omedvetna önskningar. Man hade väl
emellertid talat om för dessa båda ungdomar och
hemlighållit för dem alldeles samma saker. Snarare
hade man väl bort dölja för henne, som icke ägde
någon hemgift, än för den andra de mysterier, som
den förra riskerade att alltid förbli i okunnighet om.
Och medan hon, benägen att känna och njuta af lif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
