Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Barndomsväninnan, af Gyp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
vet, insög med fulla andetag berusande hyllningar,
mottog den andra lugnt och allvarligt allt smicker
och artigheter, som tycktes nästan försoffa henne.
När de Jurieu följande fredag besökte operan,
slog han sig för ett ögonblick ned i sin fåtölj, för att
under följande mellanakt bege sig till sin fästmös loge.
Denna loge var mycket bekikad, och han märkte
genast att det var fröken de Fronsac som tilldrog sig
uppmärksamheten.
Förhållandet var att hon hade en omöjlig gul
klädning. Den var i en hemskt äggul färg och
in-väfd med guld samt med en kolossal guirland af
vallmo, som gick från den urringade skuldran snedt
öfver bröstet. På hufvudet bar hon en tung krans
af samma blommor med håret upptornadt däröfver i
form af en blank svart kask. Markisen fann henne
häpnadsväckande, men ändå vacker, och under
mellanakten sade Gérard de Breuze till honom:
— Gör hon inte lycka, Blanches väninna? Men
så förtjänar hon det också . . . om jag hade som du
åttiotusen francs i ränta, så vore det någonting för
mig! Blanche ser oss! Följer du med och hälsar
på henne?
Blanche! ... de Jurieu hade alldeles glömt bort
den stackars Blanche! Han hade knappt märkt henne,
så blek och oansenlig i sin enkla färglösa klädning.
När han gick upp för trappan till logen, sade han till
sig själf, att hon måhända öfverdref sin enkelhet och
att man icke borde kläda sig så ytterligt färglöst. Och
när stackars Blanche djupt rörd öfver “effekten“ som
hon lagt märke till, utan att precis inse arten, kom
emot honom i logen och yttrade helt tyst och
bönfallande:
— Var inte förargad på Sabines toilette. . . jag
fick se den först i sista ögonblicket, och jag vågade
inte säga åt henne att taga på sig en annan klädning . . .
Han svarade hälften skämtsamt, hälften
öfver-m o digt:
— Det var dumt af er; — men det hade ändå
varit stor skada!
Blanche frågade förvånad: Ar det ert allvar eller
skämtar ni?
— Det är mitt fulla allvar. Den där grannlåten
är gräslig, men den kläder henne ändå förtjusande.
Han tilläde rätt cyniskt, men beundrande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
