Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - I Ellen Key-frågan, ett bref, af Kristian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
Ellen Key är som kvinna, men tror du att han var höjd
öfver sådant? Kommer du möjligen ihåg, hvad som
hände honom, när det konservativa och liberala slöddret
på hans tid ville göra honom till ungdomens förförare,
till förnekaren af de gamla gudarna. Han, som med
jämnmod utstått Xantippas käringaktighet och
förföljelser, förlorade jämvikten, och han svarade med beklaglig
frimodighet, ty han blef dödsdömd på kuppen, att han
ville föreslå sina medborgare att ge honom den
med-borgerliga ärekrona, som hette att få vara i Prytaneion.
Och vi, som nu känna med och för den, som ni ha
anfallit, hvad skola vi göra? Vi skulle göra oss löjliga
med att göra en motprotest. Sådan är den situation ni
ha varit så goda att skapa, att ni ha ärekränkt ett rykte
och trots hela offentligheten är det helt enkelt ett
lönmord ni sträfvar att begå. Jag säger inte, att du har
eftersträfvat det, och lyckligtvis skola ni heller icke
lyckas, jag vill bara massera dina moraliska
känslo-nerver en smula.
Men jag skall säga dig, hvad vi, som förstå henne,
kunna göra. Vi kunna åtminstone tala så här personligt
med dem af våra väninnor, som undertecknat. Nu skall
jag bedja dig att få språka litet om oss bägge, om dig
och mig. Jag skall göra en liten parallel mellan oss
båda, och jag hänför oss till en och samma kategori;
jag gör det därför att, om jag därigenom blir sträng
mot dig, jag också är sträng mot mig själf, och du skall
uppfatta detta och icke bli ond. Jag tycker, att vi bägge
hafva något, som kanske kunde kallas försiktighetens
patos, glädjen öfver att skona, att afvärja konflikters
fara, att förebygga dumhetens följder och en praktisk
förmåga att stifta kompromisser. Ja, vi ha, tack vare
detta, blifvit mycket afhållna, mycket mogna, mycket
sansade, men ha vi icke just därför och därigenom stått
utanför det egentligaste i lifvet, i själfva lifsprocessens
paradox, där det aldrig aflöper utan krig med sår och
stympade lemmar? Därmed — kom. ihåg, har jag icke
sagt, att jag icke betraktar oss bägge och de med oss
temperamentslika som oundgängliga faktorer i världens
maskineri — åhnej, så litet egenkär är jag visst icke —
jag har blott sagt, att jag och du likasom hafva plikten
att tycka om revolutionärer med hjärta, kampnaturer utan
hänsyn och att icke vare sig förfölja eller underkänna
dem. När du talar om och beundrar Nietzsche, då
beundrar du honom som en paradoxmakare, men du
be
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
