Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Förhistoriska skisser, af Elisée Reclus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Har altså människan djuret att tacka för ofantligt
mycket i fråga om konsten att lifnära sig, så gäller
detsamma äfven i fråga om valet af skydd och bostadens
utveckling. Hon skulle icke ha inträngt i många hålor,
som gjorde henne god nytta, om icke läderlappens
kretsande kring den klyfta, som förde in i det inre, hade
visat vägen. Mången god idé för byggnadens
konstruktion bör hon ha fått från den flinka fågeln, som förstår
att för sitt bo skickligt fläta samman fjädrar, ull och
hår och att sömma ihop blad. Insekternas flitiga värld
var hennes förebild för mångahanda industri, framför
allt spindeln, som förstår att lika lätt och elastiskt som
fast upphänga sin underbara väfnad bland grenarne. I
skogen följde människan stigarne efter vildsvinet,
tapiren eller elefanten; när hon följde lejonets spår, var hon
säker på att finna vägen till vatten, som äfven uppsökts
af djuret, och fåglarnes flykt genom luften visade henne
hvar det bärgspass var beläget, som förde bekvämast
öfver höjderna, eller hvar midt i hafvet och
oupphinne-ligt för ögat på stranden en skyddande ö vore att finna.
Ofta har människan lärt sig af djuren sättet att fly
och gömma sig undan i farans stund; hon såg, huru
många djur förstodo att ställa sig döda för att genom
sin orörlighet låta faran gå förbi sig. Till och med
barnens uppfostran är rik på förhållanden, som ha sin
förebild i djurlifvet. Fågeln vet precis, huru mycket den
kan på en gång stoppa i näbben på sina små, huru ofta
den måste ge dem föda och när tiden är inne för ungarna
att lämna boet och tumla kring i rymden, som skall bli
deras rike. Från fåglarne har människan fått det
ovär-deligaste goda: skönhetssinnet och sångens gåfva. Kunde
det undgå att göra intryck på henne, när hon såg
lärkan svinga sig i höjden, hörde hennes glada kvitter och
i vackra till kärlek stämmande nätter näktergalens sång,
som fylde lunden med smältande toner af Ijuf melankoli?
Det var intet annat än en tribut af tacksamhet mot sina
läromästare, när de primitiva stammarne ledde sitt
ursprung tillbaka till vissa fältets eller skogens djur och
när de maskerade sig i likhet med sina föregifna djuriska
förfäders gestalter.
Liksom mellan djur och människor spelar
efterhärm-ningsdriften äfven en viktig roll mellan människorna
själfva. Det behöfs ej mer, än att folkslag af olika
karaktär komma i beröring, för att det skall uppkomma en
inbördes påverkan af vissa karaktärsdrag. Ju mer i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
