Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Fröding och panteismen, af Rupert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
sätt får därigenom en infektion af hänförelse. Denna
uppfattning af naturen som besjälad träder oss ju ofta
till mötes såväl inom måleriet som litteraturen. När
Carducci t. ex. säger, att “acacians doft" bragte honom
en "alltets hälsning", så är detta ett uttryck för
fullkomligt samma åskådning, på hvilken Frödings diktning
företer talrika exemplifikationer och som särskildt i
“Gral-stänk" är starkt accentuerad.
Den moraliska frågan har mycket och äfven tidigt
tagit skaldens tankar i anspråk. I en prosauppsats om
Strindberg som lyriker yttrar Fröding på tal om Loke
följande ord:
"För dem som bibehållit den gamla dualistiska
världsåskådningen om en sorts Pleroma och Hyle,
Asgård och Jotunheim, det godas och det ondas skarpt
åtskilda riken, låter det naturligtvis ohyggligt, när en
skald ställer sig på den onda maktens sida.
Men för dem som anse den dualistiska åskådningen
för hvad den är: en ytterst groft tillyxad och alldeles
godtycklig förklaring af de skenbara motsägelserna i
vårldsförlopp och människolif, låter det icke just
fasa-väckande, när en mytisk representant för det onda i en
dikt tillerkännes rätten mot den ene eller andre gode
guden."
Det är först i de sista diktsamlingarna, räknadt från
“Stänk och flikar“, söm författaren börjar att i mera
vidsträckt mening poetiskt utforma den motvilja mot
godtyckligheten i de moraliska värdemåtten, för hvilken
han här otvetydigt gör sig till tolk. I debutarbetet
"Guitarr och dragharmonika“ brusar ännu icke dessa
tankars ström, men källan fins där. Vi minnas en strof
ur den utmärkta -En fattig munk från Skara“:
“Det är icke sant som jag lärde förr,
att någon är utanför himlens dörr,
ty hvarje själ därinom går,
och ingen är get och ingen får.
Den gode han är väl ej så god,
som själf han tror i sitt öfvermod.
Den onde han är ej så ond ändå,
som själf han tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma
ej mycket klandra och döma.“
Detta är det första, enstaka, glimtvis förekommande
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
