Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Fröding och panteismen, af Rupert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
förebudet till de många senare uttalandena i samma
riktning. Det är en konsekvens, alltför klar för att
be-höfva närmare belysas, att panteistens ståndpunkt ej
kan vara den moraliska rigorismens. Däri består hans
djärfhet. Väl kan han i det praktiska lifvet medge, att
staten t. ex. äger rätt att i sitt intresse såsom ond
bestraffa en handling, hvilken i grunden icke är det,
såsom vid afkunnandet af domen öfver en till brottet
præ-destinerad. Men som filosof eller skald låter han denna
synpunkt falla; hans tankar och känslor uppresa sig
mot den lek, människorna tillåta sig, då de på ett för
olika tider och folkslag olika sätt öfverenskomma att
det är ondt och det är godt. Så djup är hans vördnad
för den hemlighetsfulla kraft, som utgör lifvet, att han
icke vågar på dess företeelser påklistra etiketterna “godt“
och “ondt“.
De angrepp, hvilka Fröding riktar mot den stränga
dualismen på moralens område, äro till största delen
direkta. Han går därvid tillväga än lugnt bevisande
som i “Gralstänks“ aforismer, än epigrammatiskt satiriskt
som i den lilla dikten “De gode och de ädle“, än
revolutionärt trotsigt som i den ljungande “Herran steg
öfver Korasan “. Men å andra sidan lämnar stundom
denna angripande, negativa hållning rum för entusiastiska
stämningar och visioner, där författaren i ljusa färger
målar det idealtillstånd, då “de fördömande gudarne“
icke mera uttala sitt skräckbud och sina domsord. Hit
hör “En syn“ i “Nya dikter“, där dualismen framställes
häfd, där helvetet släckes och, som författaren säger,
en salig fläkt går genom allt. Hufvudpersonen i denna
dikt kan betraktas som en föregångare till
Gralpersoni-fikationen, ty om båda gäller, att de äro symboler för
det i moraliskt afseende splittrades försonare. I
öfver-ensstämmelse med sin allmänna ståndpunkt finner
författaren tanken på de eviga straffen upprörande, och
fastän tonen i “Gralstänk“ är nästan öfverallt lidelsefri
och objektivt lugn, blir den dock skarp nog, när denna
fråga kommer på tal:
“Jag vill icke tro, att de irrande,
än lefvande, evigt förödas
som pinadt och vanvettigt stirrande
väsen af djäflars art.“
Om Fröding i sin uppfattning af det högsta, af
naturen och af moralen utgått från panteistiska
förut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
