Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Den sista osanningen, novell af René Maizeroy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
Det var nära att jag gått i kloster. Hvad mormor skall
vara glad att få omfamna dig ...
André har närmat sig bädden, där den blinda nu
börjat ligga i dödsrosslingarna, knäböjer mekaniskt och
framstammar:
— Här är jag nu, mormor!
De höra henne mumla med en egendomlig röst, som
icke tycks vara lefvande:
— Älska hvarandra alltid, mina goda kära barn . . .
Och du, lilla Marthe, glöm inte att taga på dig din
vigselring . . . Försmår du den, för det olycka med sig för
din kärlek . . .
Minuterna förgå. Hon har tystnat. Hon har
utandats sitt sista andedrag i ett fridfullt småleende. De
stiga upp på en gång, göra en bugning för hvarandra.
— Ni behöfver mig inte längre? frågar hr de Rhonel.
— Jag tackar er min herre, att ni har hållit ert
löfte, jag skall intet glömma det, blir hennes svar.
Han bugar sig och aflägsnar sig långsamt liksom
med saknad. Hon håller honom icke kvar. Hon kallar
honom icke tillbaka, ehuru stora tårar framtränga i
hennes ögon, ehuru hennes hjärta är redo att förlåta honom.
Dörren tillslutes.
Och i trappan mumlar han. den trolöse mannen,
mellan tänderna:
— Så mycket sämre!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
