Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Den sista osanningen, novell af René Maizeroy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
och som förutsade olyckan som öfverhängande, med
kropp och själ i feber, med rösten kväfd af snyftningar,
satt i fiakern, som förde henne till rue de Courcelles, till
syndens, lögnens hem, hvarifrån kanske den väninna,
som stal från henne Andrés hjärta, skall följa henne ut
med oförsynta hånfulla ord och segerstolt skratt. Hon ser
sig själf, huru hon efter att ha tvungit sig till
mottagande står där darrande, utan att förmå yttra ett ord,
omgifven af förförerskans tina förtjusande porträtt, i
denna lilla ljusa salong ansikte mot ansikte med hr de
Rhonel, som tyckes fråga sig, om hon icke blifvit
komplett galen och om icke hennes afsikt är att spela
någon blodig tragedi, hur hon slutligen lyckas beherska
sig och bönfaller honom att glömma, om ock blott för
en timme, att de afsky hvarandra, att de skola skiljas,
att mellan dem är en oöfverstiglig smutsfyld graf: “man
har i förtäckta ordalag berättat vår sorgliga historia för
mormor, men jag har hittat på förevändning på förevändning
för att förklara er frånvaro, för att trösta detta gamla snälla
helgon. Jag besvär er att hjälpa mig att öfvertyga
henne om, att hon icke lämnar mig alldeles ensam i
lif-vet, att jag är lycklig, är älskad; bered henne denna
sista glädje att få dö i frid“. Hon skälfver af fasa, då
han hånfullt svarar: “Fortfarande sentimental min vän! . . .
Men ni kan räkna på mig för denna familjescen, ehuru
det är mig mycket oangenämt att göra mig löjlig och inte
fara till Auteuil, men jag hoppas att ni blir mig
tacksam och ber er advokat visa sig grannlaga i vår process.“
Den blinda reser sig upp, far med sina magra
händer i luften.
— Ge mig min medicin, jag kväfs, hjärtat klappar
inte . . . Och André, André . . . Du ser jag hade rätt,
stackars lilla Marthe:
Sköterskan öppnade nu dörren och frågade halfhögt:
— Herr de Rhonel frågar, om han kan bli mottagen?
— André är här, mormor; du tillåter väl, att jag
går emot honom, utropar hon gladt.
Hon bortskickar befallande sköterskan, störtar emot
André, för honom, som är helt generad, in i rummet
och hon, den hjältemodiga skådespelerskan, kysser sig
själf kraftigt på afvigsidan af sina händer och kommer
med en liten förtjust och trohjärtad frus barnsliga
plad-der . . .
— Vi skola aldrig vara skilda åt min älskling, det
är så förfärligt att i månadstal vara från hvarandra . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
