Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Brefväxling mellan en modärn fritänkare och en präst i svenska statskyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
(Luk. 3, 38). Först i Jesus är detta sonskap i sin
renhet förverkligadt i tiden, hvarför vi redan därigenom
att han är “människans son“ med full rätt bekänna hans
gudom; dock har hvarken skriften eller kyrkan satt
något likhetstecken mellan fader och son, sådant vore
icke blott en kränkning af en i naturlig mening normal
människas förstånd utan ock alltigenom ohistoriskt och
en örfil åt hvarje sund skrifttolkning. Han är vår egen
broder men en broder som blifvit kvar i det fadershus
vi lämnat och all den ära vi tillägga honom, familjens
herre och konung, återfaller på oss, på mänskligheten,
men som gåfva och frukt af hans lifsgärning. Med
honom begynner skapelsen på nytt i en högre lifsordning.
Han själf, hans lif är redan försoningen; han är
medelpunkten i rättfärdighetens rike. Med honom taga de
som älska rättfärdigheten upp striden mot allt
orättfärdigt i släktet, mot all disharmoni. Att icke hyllande
erkänna honom, sedan man fått syn på honom, är det
svåraste majestätsbrott mot människosläktet och i hans
egen framställning af den yttersta domen är den
fördömande grundsynden just det att hafva varit omänsklig,
att icke i bröderna, äfven de minste, som upptagit något
af honom, hafva igenkänt honom, människans son, Guds
återglans.
Såå, säger du kanske ironiskt: Ar det tecknens
betydelse? Då finnes där också kanske äfven helvetets
initialer! Ja, det gör det. Men ej bönhusladans
helvete, där människan fördömes för att hon ej är nog
trångbröstad, eller tillhör ett visst parti, utan Osiris heb
vete, där rättfärdighetens våg är uppstäld och full och
hel rättvisa i sin yttersta konsekvens liksom på egen
begäran tillmätes en hvar, som själf ställer sig utom
kärleksdragningen till människans son, som förnekar sitt
eget väsens urbild. — Jag talar om ett faktum, som ej
sällan bevittnas i sin början redan här i lefvande lifvet,
om rättfärdighetens fruktansvärda reagens mot medvetet
och fritt omfattad ondska t. ex. det världsberyktade
fallet med Frans af Spiera m. fl.; men om den ständiga
fortvaron i denna reagens, de s. k. eviga straffen, yttrar
jag mig ej nu, då jag ej vet om det intresserar dig
det ringaste att få mer teologi till lifs.
Som korollarier af det sagda följer, att både
inspirationen och inkarnationen fortgå, men det enastående i
bibelns inspiration beror på dess Messiastanke, till
hvil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
