Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Kriminalantropologien och dess senaste utveckling, af Hans Kurella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
443
sociala kombinationer och väsentligen endast undersökt,
huru samhället har att förhålla sig mot det som en
samtidigt biologiskt och social företeelse erkända
förbry-tarväsendet. Hans bok är därmed, om man bortser från
dess betydelse som program, till sitt egentliga innehåll
en handbok i den socialpolitik, som bör följas gentemot
kriminaliteten. Originellast är därvid hans system för
straffersättningsmedel som äfven Lombroso accepterat,
d. v. s. en sammanfattning af socialreformatoriska
åtgärder, hvilka dels skola förekomma begående af brott,
dels träda i stället för hittillsvarande straff.
En mycket väsentlig komplettering af detta arbete
i fråga om brottets utveckling och uppkomst lämnar
Ferri i sitt nyligen utkomna arbete om dödande. Det
innehåller en hufvudsakligen till att afse mördare och
dråpare inskränkt rekonstruktion af
kriminalantropologien i den Lombrosiska skolans riktning, men stödd på
ett mycket stort och nytt material. Hvad som härvid
närmast intresserar är utvecklingen af brottet att döda, dess
ursprung redan på djuriska utvecklingsstadier, hvarvid
äfven mordets psykologi måste på det grundligaste
undersökas och frågan om förbrytarenaturens
fundamentalegenskaper utförligt debatteras.
Det ligger nära till hands, att den sociologiska
undersökningen af ett brott, som är så mycket lättare
utfor-skadt än undersökningen af hela kriminaliteten, har den
största betydelse för frågan om kriminalantropologiens
berättigande att existera. Denna mötes ännu alltjämt
hos läkare och naturforskare af den invändning, att
brottet är en social företeelse och därför kan endast
samhället, icke naturen frambringa förbrytare, och att det
kan icke finnas några naturliga förbrytareanlag.
Med samma rätt skulle man nu visserligen kunna
påstå, att också vansinnet vore ett socialt fenomen, ett
socialt begrepp, då samhället behöfver öfvervaka
individer, som äro farliga och oförmögna att sköta sina egna
angelägenheter, men att med naturforskningens medel en
absolut gräns mellan vansinniga och icke vansinniga icke
kunde uppdragas och att därmed vansinnet vore ett rent
socialt fenomen och det alltså icke häller kunde vara
tal om något naturligt anlag för vansinne.
Hvad som således invändes mot
kriminalantropologien, skulle gälla fullkomligt lika mycket om psykiatrien
och därför måste den, som erkänner denna senares
otvif-velaktiga berättigande, äfven låta den förra gälla som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
