Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Ghettons drömmare, af I. Zangvill. 1. Från en graf bland madrasser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
455
Det bländande solskenet, som här och där mildrades
af de lummiga kastanjerna, hvilka kastade breda skuggiga
fläckar öfver promenaderna, det hvita skummet från
fontänerna och de praktfulla blomstergrupperna vid Rond
Point, och slutligen hela den långa filen af eleganta
vagnar på väg till Bois.
“Första gången jag blickade ut genom det där
fönstret“, fortsatte han, “kände jag mig som Dante i
slutet af Divina Comedia, då han åter får se stjärnorna.
Du kan icke tänka dig, hur jag kände det att åter se
världen efter så många år, om det också endast var med
skumma ögon och för några sekunder jag fick skåda
den. Jag hade lånat min hustrus kikare, och genom
den kunde jag se, hur en ung bakelseförsäljare utbjöd
sina varor till tvenne damer i krinoliner, åtföljda af en
liten hund. Jag lade in kikaren, ty jag ville inte se
mera; jag afundades hunden. Sköterskan bar mig
tillbaka till sängen och gaf mig morfin. Den dagen fick
jag inte se mer. För mig är Divina Comedia inte slut
ännu på länge. Den höga humoristen har till och med
nedlåtit sig till att vitsa. Tala om Muhammeds kista.
Jag ligger emellan de två Champs-Elysées, det ena
där lifvet pulserar varmt och sprittande, och det andra
där bleka spöken sväfva omkring. “
Det var således icke blott en öfvergående fantasi,
utan en fortfarande sinnesstämning, som kommit honom
att hembära sin hädiska dyrkan för “himmelens
Aristo-fanes“. Och i själfva verket hade alltid hans
författarskap genomandats af denna uppfattning af det
humoristiska i historiens groteska fantasier: “drömmen om en
yr gudomlighet!“
Men äfven hans skämt därvidlag hade varit
genialiskt. “Som en galen harlekin“, skref han om Byron,
den person till hvilken han kände sig mest dragen,
“stöter han en dolk i sitt hjärta, för att sedan gäckande
stänka det svarta blodet på folket rundt omkring. Mitt
blod är icke så svart; min bitterhet kommer endast från
gallan i mitt bläckhorn. “ Hon tänkte inom sig, att nu
hade likväl den galla, som ständigt flödat på hans
läppar, äfven arbetat sig in i hans blod.
“Är Ni fullkomligt obotlig?“ frågade hon sakta, i
•det hon återvände från fönstret, och satte sig vid sidan
af hans lefvande graf.
“Nej, jag kommer att dö en dag. Gruby säger till
och med mycket snart; men doktorer äro så opålitliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
