Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Ghettons drömmare, af I. Zangvill. 1. Från en graf bland madrasser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
459
dig, ty jag är säker om, du fick inte sofva mycket förra
natten.44
Den gamla kvinnan hämtade en bundt pappersark,
fullskrifna med stora sprattlande bokstäfver. Då hon
dragit sig tillbaka, började han:
»Wie langsam kriechet sie dahin
Die Zeit, die schauderhafte Schnecke . . .?»
Han fortsatte att läsa, men efter de första raderna
var hennes hjärna allt för trött att kunna följa med.
Den var uppfylld af orediga minnen från dessa tidigare
utgjutelser, sjudande af lif och passion, eldiga berättelser
från dessa dagar, då hvarje sekund icke var uppfylld af
leda och ledsnad, utan af känsla och en ovanlig
mottaglighet för intryck.
“Lifvet pulserar hett i mina ådror . . . Hvarje
kvinna är för mig en hel värld................Jag hör tusen
näktergalar ... Jag kunde sluka alla elefanter i’ hela
Hindostan och sedan peta tänderna med tornspiran på
katedralen i Strassburg . . . Lifvet är det härligaste af
allt godt, och döden det grymmaste af allt ondt . . . .“
Men skalden fortsatte ännu att läsa, och hon tvingade
sig till att lyssna.
»Perhaps with ancient heathen shapes,
Old faded gods, tbis brain is full;
Wbo, for-theif most unholy rites,
Hase chosen a dead poet’s skull.»
Han afbröt sig tvärt.
“Nej, det är för sorgligt. Ett rop i natten från en
man, lefvande begrafven. En ny strof i den tyska
poesien — was sage ich? — i världens poesi. Ingen
skald har någonsin förr haft så god tur — voyez-vous —
som att öfverlefva sin egen död, fastän mången har
öfverleft sin egen odödlighet. Dici miser ante obitum
nemo debet -— kalla ingen människa dålig, förrän hon
är död. Det är icke förrän resan är öfver, som man
klart kan blicka tillbaka och i perspektiv se den långa
tröttsamma vägen, här och där märkt med hoppets och
illusionernas grafstenar. Det är inte förrän man är död
som domens dag nalkas; men nar man är död, kan man
hvarken se eller döma. Storartade ironi! Nicht wahr?
Om de döda i la Morgue kunde tala, hvilka berättelser
de då skulle förtälja! Men de döda tiga. Så länge det
finns lif, finns det hopp, och därför har aldrig den värsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
