Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Ghettons drömmare, af I. Zangvill. 1. Från en graf bland madrasser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461
sig om munnen med sina h vita vingar. “Det är mycket
osnyggt“, sade barnet. Jag är rädd att om inte jag
blir som ett barn, skall jag komma att kritisera änglarne
ännu skarpare. “O, Gud“ afbröt han sig plötsligt, och
sträckande ut händerna lät han pappersarken falla. “Gör
mig till ett barn innan jag dör, gif mig tillbaka den
enkla barnatron, och bilden af det lilla barnet hållande
sin faders hand! Ack, lilla Lucy, det kommer öfver mig
så där ibland, och då måste jag bedja om nåd. Jag drömde
att jag var ett barn härom natten, och jag såg min
käre fader igen. Han höll på just att sätta på sig sin
peruk, och jag kunde endast urskilja honom som genom
en sky af puder. Jag skyndade gladt fram för att kasta
mig i hans armar, men då jag nalkades, förvandlades
allt till en oredig dimma. Jag ville kyssa hans hand,
men studsade rysande tillbaka. Fingrarne voro
multnade grenar, och min far själf var ett bladlöst träd,
täckt af vinterns rimfrost. Ah, Lucy, Lucy, min hjärna
är full af galenskaper och mitt hjärta af sorg. Sjung
för mig visan om damen, som endast tog en enda sked
med välling
»på socker och och russin så rik.».
Förvånad öfver hans minne, började hon gnola
sången om Lady Alice och Giles Collins, och skalden
skrattade hjärtligt ända till sista raden; The Parson
licked up the rest, då han, i sina försök att upprepa
dessa ord, hvilka roade honom så, öfverfölls af ett
häftigt krampanfall. Hans lilla barnakropp krympte
tillsammans och förvreds, tills den liknade en båge. Hennes
tårar började rinna vid denna syn.
“Beklaga mig inte allt för mycket“, flämtade han
och försökte le med ögonen. “Jag böjer mig, men jag
bry tes inte.“
Hon ringde förskräckt på hjälp. Genast visade sig
i dörren en lång ståtlig kvinna; med ett gladt vänligt
ansikte, och hållande i handen en påbörjad skjorta.
Hennes ögon och hår voro svarta, och hennes ovala
ansikte hade hälsans bjärta färg. Hon förde med sig in
i sjukrummet en doft af ozon och en känsla af
fullkomlig frånvaro af allt tragiskt.
Hon nickade vänligt åt den besökande och skyndade
sedan fram till sängen och lade sin hand-på hans panna,
där kallsvetten pärlade.
“Mathilde“, sade han då anfallet aftagit något, “detta
är lilla Lucy, om hvilken jag aldrig talat med dig. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
