Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Brefväxling mellan en modärn fritänkare och en präst i svenska statskyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
483
endast varit följden af en blind nödvändighetsdrift
enligt min egen förutsättning? Jag vill ej gerna gå in på
det, det säger sig själft, men jag ser uppriktigt sagdt
för tillfället icke någon brygga på hvilken jag kan rädda
mig undan dessa för mig själf motbjudande
konsekvenser. Gerna må det vara fosforn i min hjärna som
tänker, men min frihet får den icke bränna till aska, förr
må den förbränna mig själf och hela mitt lifs gåta. Och
ansvar, rättskänsla, vill jag väl ock räkna som oskiljaktiga
från min personlighet, hvilken än den bakom liggande
orsaken till dessa yttringar af mitt själfmedvetande må
vara. De äro, men jag vet icke hvarifrån; de äro
faktorer som inverka på mina handlingar, men det
förhållande i hvilket de stå till allt annat som bestämmer min
lifsutveckling känner jag icke. Härröra de från en kraft
som enande sammanhåller alla andra krafter, den om
hvilken jag nämnde som en möjlighet, ja sannolikhet?
Det är blott det jag ville säga nu, om jag något skall
modifiera min ståndpunkt, att vi icke kunna känna
något visst därom och att denna kunskapsbrist icke är
något fullgiltigt skäl att omfatta en dualism som sätter ett
oöfverstigligt svalg mellan något som man kallar Gud
och något annat man kallar natur. Jag står ju här midt
i denna natur och finner allt mer ett sammanhang i alla
hennes företeelser, hvad blir då denna dualism annat än
ett språng öfver det gapande tomrum, ett språng, om
något, uti det okända. Skall jag förnuftigtvis kunna
bestämmas, af något, måste det vara något som står i
ursprunglig och nödvändigt sammanhang med mitt
eget väsen. År eder Gud måste det ock finnas väg till
honom — i denna natur som jag tillhör och som jag
icke lär kunna springa utöfver ej ens med offrandet af
min personliga existens. Ar denna, som vi moderna
hedningar säga: urkraft i världsaltet, den sig alltigenom
medvetna lefvande och älskande Gud hvarom kyrkan
talar, måste han väl, om naturen är hans eget verk,
genom densamma höra mig och tala till mig på något
för mig fattbart sätt, men jag stöter ju i stället
öfver-allt på ett obevekligt i sig själf slutet system af krafter
som höra mig och tala till mig lika mycket som
klippväggen. Visst “tilltalar44 äfven mig naturens skönhet
m. m. men det är något annat, något som till sist endast
fördjupar medvetandet om isolering och ofta just inför
de skönaste naturscenerier rinner mig i hågen Viktor
Hugo’s Qvasimodo, där, om jag minnes rätt, prästen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
