Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Ghettons drömmare, af I. Zangvill. 1. Från en graf bland madrasser (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510
“Hvarför är ni så förtviflad daröfver? Är inte jag en
rabbin?“ “Jo visst“, svarade kvinnan, men denne lille tok
tager det på allvar. “ Ack, så händer det äfven någon gång,
att en och annan drömmare uppstår, som tager lifvet på
allvar, men världen söndertrampar sådana dårar. Kanske
finnes det ingen återuppståndelse för människosläktet.
Om det är så, att världens Frälsare aldrig skall komma,
låt oss då behålla bilden af denne storartade drömmare,
hvilkens blod är balsam för de fattiga och de lidande.“
Hänförd öfver den storartade förändringen i hans
sinne ville hon aflägsna sig med denna sköna bild i sitt
minne, men just då uppenbarade sig en gammal
gråskäggig jude, och då Hekie genast afskedade honom för
hennes skull, måste hon dröja litet.
“Min chef de police!“ sade han leende. “Han lefver
på mig och jag på hans rapporter utifrån stora världen.
Han berättar mig hvad mina fiender ha för sig. Jag
har dem här“, fortsatte han, och pekade på ett skrin af
ebenholz, hvilket han bad henne räcka sig.
“Förlåt mig, men innan jag glömmer bort det“, sade
han och föraktligt skrattande gjorde han med en penna,
hvilken såg ut som en dolk, några anteckningar.
“Jag har dem där!“ upprepade han. “De skola
försöka hindra publicerandet af mina memoarer, men jag
skall öfverlista dem. Jag har dem fast. Döda eller
lefvande skola de likväl inte undkomma mig. Ve den,
som läser dessa rader, om han har vågat angripa mig!
Heine dör inte som den förste bäste. Tigerns klor skola
öfverlefva tigern själf. Då jag dör, skall domens dag
randas för dem.“
Det var en påminnelse om hans långa frihetskamp,
om alla de historier hon hade hört om hans simpla gräl
och hans försök att svärta ned sina släktingar. Hon
ställer till sig själf hans egen fråga:
“Är snille, liksom pärlan i ostronskalet endast en
lysande sjukdom?“
Högt sade hon: “Jag hoppas ni har gjort upp
räkningen med Börne ?“
“Börne!“ svarade han i mildare ton. “Ack, hvad
hade jag mot Börne? Två döpta tyska judar,
landsflyktiga till Paris, borde förlåta hvarandra i döden. Min
bok blef missförstådd. Jag önskar vid G-ud att jag aldrig
hade skrifvit den. Jag har alltid beundrat Börne, äfven
om jag inte kunde bibehålla samma hänförelse för honom
som i min St. Simons dagar, då min andliga Egeria var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
