Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Ghettons drömmare, af I. Zangvill. 1. Från en graf bland madrasser (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
515
bada i, och vilda hästar att fånga vid manen, men man
är i ett okändt land, utan stjärnor och utan kompass.
Ett enda felsteg, och du störtar ned i ett bråddjup, eller
befinner dig till halsen nere i dyn. Och det är farligt
att kasta öfver bord de gamla kontrollörerna. Jag ser
Moses ben Amram med sitt måttband och sina
grafstick-lar på sina stenbord märka ut de djupaste afgrunderna
och de gytjigaste kärren. Då jag vaktade svin med
hegelianerna, ’brukade jag säga, eller rättare, jag säger
så än i denna dag, ty jag kan tyvärr icke fördölja hvad
jag en gång sagt offentligt: “lär människan att hon är
gudomlig; medvetandet om denna gudomlighet skall
inspirera henne till att bevisa den.“ Ack, jag ser nu
att vår gudomlighet är som gamle jupiters, hvilken blef
som ett djur, så snart han fick se den vackra Europa.
Jag önskar vid Gud att jag kunde plåna ut alla mina
böcker om tysk filosofi. Nej, nej, mänskligheten är allt
för svag och usel. Vi måste ha tron, vi kunna icke
lefva utan den — tron på de gamla enkla sakerna, den
personlige Guden och den kära gamla bibeln samt ett
lif bortom grafven.“
Fängslad af hans tal, hvilket tycktes henne leka
som blixten kring en klyfta vid midnatt, icke endast
upplysande de oändliga höjderna och de bottenlösa
djupen, utan äfven de flottiga papperen och de kasserade
buteljerna sedan någon utflykt; fick hon ett intryck af
att Heines sinne, såsom han själf sade, var en reflex
eller snarare en reparation af universum. Icke endast
storartadt fläckigt som Spinozas, utan med särskilda
färger och oändligt omvexlande, så att han lätt kunde hoppa
från det sublima öfver till det löjliga, med samma känsla
af dess vikt i världsordningen. Det var jude-artistens
kungörelse om enigheten, humoristens “hör, o, Israel!“
“Skall den då aldrig taga slut denna strid mellan
judar och greker?“ sade han kallt till sig själf, så att
hon inte visste om han menade personligt eller i
allmänhet, men han ryckte strax upp sig igen och sade:
“Jag är rädd att jag sårat dig, men det är en
sak som jag aldrig hädat, och det är — lifvet. Ligger
inte i njutningen en bön? När allt kommer omkring,
är Gud vår fader och icke vår gymnastikinstruktör.
Han är inte så dyster och tråkig som presterna göra
honom till. Han skapade kattungen för att leka med
sin svans och min Nonotte för att skratta och dansa.
Kom igen, kära barn. Mina vänner hafva blifvit vana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
