Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Från Stockholms salonger, kulturbilder skildrade i bref till en rappellerad diplomat, af Separatista. VII. Underklass-salonger — Missriktade kulurströmningar — Sociala vrångbilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
527
som är mångas hufvudsyfte eller åtminstone för
allmänheten viktigaste uppgift. Under sådana förhållanden
kan det ju på det hela taget vara likgiltigt, om de
respektive sällskapen offra tid och pänningar äfven för
andra mål och om en del mystiska element fortlefva vid
sidan af mer barocka. Den tämligen allmänna
föreställningen, att de flesta af dessa sällskap skulle jämte
hjälpsamhetens verk hufvudsakligen sysselsätta sig med
lifs-glädjens och att deras ceremonier och ståt sålunda i
själfva verket utgjorde en parodi och satir på det
officiella lifvets former, är emellertid icke riktig. Nej
tvärtom, de flesta taga sina karnevalsartade upptåg på fullt
allvar, de högtidliga receptionerna och parentationerna
äro oftast i saknad ens af en humoristisk anstrykning,
och när t. ex. en samling af våra högst ansedda borgare,
iklädda fotsida hvita kåpor med röda sidenkors på bröstet
och förgyllda, hvitkulliga bronskronor på hufvud et, skrida
till kapitel under Badins hägnande bild, så får man alls
icke skratta, ej ens draga på munnen. Till och med
tempelherrarnes dystra allvarssinne skulle känna sig
till-fredsställdt med uppvisningen, och Karl XIILs och
Keuterholms skuggor kunna le åt historiens eljest så
omilda dom, ty inga kungars eller ministrars egentliga
lifsgärning har visat sådan förmåga att hypnotisera
eftervärlden som deras.
I själfva Bricoll, som ju dock förnämligast idkar
Bellmanskult, lär den store diktaren och hans samtidas
så satiriska uppfattning om ordensväsendet hafva
förbleknat. Det är möjligt, att vårt sekels anda varit för
tung att kunna underhålla den och att vi böra vara
nöjda redan om Bellmans sånger, ehuru beröfvade mycket
af sin tidsfärg, kanske förnämligast genom Bricolls
omsorger ännu fortlefva. Men för min del tror jag, att
moster Barbara hellre skulle se den stämning blomstra,
som ännu fanns på Gröna Butans dagar, än de
stockholmske tjänstemän och borgare, som på hennes
hedersdag nu för tiden fylla stora börssalen och med trattar
eller korkskrufvar i granna band om halsen med
högtidligt allvar iakttaga ceremonielets bestämmelser. Ej
ens när skalkar locka, förlora de sistnämnda sin pompösa
prägel, ja själfva brygden af bålen, som parodiskt
uppfattad kunde skänka nutidens alkoholtunga esprit något
af backantisk yra, försiggår under iakttagande af former,
som smaka allt för mycket byråkrati för att kunna kallas
bellmanska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
