Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Bland gips och färger, af Spero
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
584
förandet, präglad af en så intensiv uppfattning af en
begåfvad rucklare i en “brown study“, att det måste
väcka vår beundran.
%
Men färger glöda och spela på de otaliga dukarne
kring gips och träbilder. Nära Alice Nordins gipser
hänga Anshelni Schultzbergs taflor, alla de bästa af dem
drömmande i nordisk sommarnattsskymning. Denne
konstnär börjar bli dess målare par préférence, och hans pänsel
lyckas det bättre än de flestes att förläna lif åt det
mystiska ljuset, som i landet kring polcirkeln lyser inifrån
jorden i klara sommarnätter och ger den bleka himlen
dess halfglans.
En annan skildrare af vårt lands natur är Alfred
Bergström. Med den osöktaste enkelhet ger han oss det
bästa naturen har, ger oss än en äng, där stackarne
ännu ryka efter regnet, än ett stycke skärgård, med
genomskinligt, skiftande vatten och skogiga öar som
förtona i sommarljuset. Det är en enkelhet och ett
omedelbart lif i hans naturskildringar, som inrangerar dem
bland de bästa vi äga.
De båda nu nämnde konstnärerna representera
kanske tillsammans med John Kindhorg, hvars snö skimrar
blåaktig på en tre, fyra dukar i salen, hvad
konstnärsföreningens utställning denna gång haft att bjuda mest
karaktäristiskt för svenskt kynne och svensk
landskapsmålning. Kanske få äfven Anders Wahlgrens färgstarka
och dock diskreta små dukar betraktas som
representativa för en viss riktning. Goda representanter har denna
i alla händelser fått i dessa tre dukar med döende
solglöd öfver vida mossar och snår.
Bland porträtten fängslas kanske vår uppmärksamhet
mest af Bernhard G. Östermans båda kvinnoporträtt,
bägge utförda i en färgskala, som skulle verka hård, om
ej konturerna och det liffulla utförandet gåfve dem deras
prägel. Axel Ljung steds själfporträtt fängslar kanske
mest genom det fristående sätt, hvarpå det träder ur
duken, åskådaren till mötes.
I Allan Österlinds “Råttfångaren“ bära två figurer
den sannskyldiga sagostämningen, piparen själf och den
lilla flickan med linhåret och de blå ögonen, som stora
af undran äro fästade på den trollska pipan. Skada att
det hela ej kan göra samma intryck med den alltför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
