Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Bland gips och färger, af Spero
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
583
är Stephan Stindings, den norske skulpturjättens,
“familjens äldsta“. Skuren i ek, med enkla kläder, som
falla i djupa, hårda veck, det skrynkliga ansiktet och
de små ådriga händerna, hvilka skulle komma ett barn
att rysa, om det måste kyssa dem, i likljus färg, står
hon med ögonen slutna och det stolta anletet riktadt
uppåt. Hon är den norska urmodern. Hård ser hon ut,
hård som Norges egna fjällar och stolt som dess söner.
Hon har fostrat det norska släktet. Vek har hon icke
varit, och veklingar ha icke utgått från tukten af hennes
händer, dessa ohyggliga små händer, som konstnären
snidat med så grymt mästerskap. Hon är gammal,
gammal som Trondhjems domkyrka, som eken, ur hvilken
hon sprungit, men längtan efter hvila står ingenstädes
målad på hennes drag. Man ser på den stolta, hårlösa
nacken att den skall brista utan att klaga när den dagen
oundvikligen är inne; frivilligt böjas skall den aldrig.
Det ligger en förfärande kraft i denna gamla kvinna af
ek, som ser ut som om hon lefvat i sekler, hos hvilken
allt är hårdt, där intet finns som vittnar om att mildhet
fått besitta en skrymsla i hennes själ. * Och man känner
att handen som skapat henne tillhör en af det släkte
hon fostrat.
De skulpturarbeten, som finnas på samma rum som
den gamla norska kvinnan, ha en annan ande. Verner
Åkermans smidiga “Vårfrost“ och Hugo Elmqvists “flicka
från Isle de Batz“ äro vackra kvinnouppenbarelser, som
man gärna skulle vilja ha till dagligt umgänge. På
Alice Nordins redan förut kända talang har en kort
vistelse i konstnärsstaden vid Seine haft ett föryånande
inflytande. Elegansen i hennes form är numera
obestridlig, och en viss käckhet i utförandet, som förr var
henne främmande, har tillkommit. Detta röjes tydligast
i den utställda porträttbysten samt också i den lilla
“Con-templation“ med de lefvande händerna, om man än
tycker att den drömmande blicken ej ser in i så alltför djupa
schakt af själslifvet. I Otto Strandman spåra vi en
kommande kraft. Hans käcka centaurerridt på silfverbägaren
vittnar om varmt ungdomsblod i konstnärsådror, likaså
de andra smärre arbetena, där han lånat sin konst i
industriens tjänst. Och Edv. Brambecks porträttstaty af
Spastaras olycklige skald är, trots det litet tråkiga
ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
