Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - »Arte et marte.» Ett och annat om våra dagars adel, af Noblesse Oblige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
636
ning ej höja sig öfver medelmåttan. Är jordegendomen
därtill, såsom fallet är med fideikommissen eller åtminstone
enligt stiftarnas mening och vilja borde vara, skyddad
mot inteckning och utmätning för skuld, så alstrar den
också en bestående rikedom, söm, hur medelmåttig eller
underhaltig ägaren än är, skänker honom en god social
ställning. Vi ha sett många exempel härpå, och de
svenska fideikommissens historia har i själfva verket
varit så rik på ojämnt afvägda förhållanden mellan
anseendets grund och bärare, att man däri kan söka en af
anledningarna till de allt ifrigare yrkandena på
fideikommissinstitutionens afskaffande. Men ännu står den
upprätt och förlänar i själfva verket och trots sina icke
så få olägenheter den svenska adeln det mesta af den
aristokratiska nimbus, hon ännu besitter. Ty oafsedt
rikedomen, som till följd af åtskilliga fideikommiss’
storlek, läge och resurser måste vara betydlig, äro
egendomarna ofta ståtligt och aristokratiskt bebyggda samt
försedda med en mobilier, som genom ålderdomligt eller
konstnärligt värde förlänar den omgifvande ramen en
/örnäm prägel. Däremot har denna ej oväsentligt här
och hvar minskats genom fideikommissinnehafvarnes
beklädande med hof- eller militärtitlar, ordensdekorationer
o. s. v.
Detta uttalande kan förefalla mången egendomligt,
men från strängt aristokratisk synpunkt äro verkligen
våra med kammarherre- eller hofjägmästaretitlar
begåf-vade stora fideikommissinnehafvare föga äkta, och i sin
helhet har vår jordägande adel, till följd af de många
förbindelserna med hofvet och ämbetsmannavärlden, för
länge sedan stigit ned från den höga ställningen som
ett besuttet frälsestånd. Nivelleringen har här varit så
grundlig och framgångsrik att den som i våra dagar
vill leta reda på en själfständig jordadel, snarare får
söka henne bland våra bönder än bland de
jämförelsevis fåtaliga, jordbrukande adelsmännen. Men detta
förhållande, som på mången måhända verkar nedstämmande,
har sin mycket naturliga grund i den omständigheten
att adeln såsom den samhällsklass, hvilken af gammalt
haft de rikaste tillfällena att förvärfva bildning, under
tidernas lopp kommit att splittra sina intressen samt söka
inflytande och utkomst på de mest växlande områden.
Nedärfda böjelser hafva då helt naturligt fört flertalet
till krigsmaktens leder: en icke ringa mängd har följt
en annan också nedärfd böjelse, nämligen den att göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
