Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - »Arte et marte.» Ett och annat om våra dagars adel, af Noblesse Oblige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
645
litvets högsta poster och i synnnerhet innehafva
flertalet af hofvets högsta ämbeten. Om de sistnämnda ha
emellertid äfven telningar af de svenska familjerna Brahe
(utpräglad hofsläkt allt sedan midten af 1700-talet), Bonde,
Gyldenstolpe visat sig vara måna. De enda släkter af
rent svenskt ursprung, som nu bekläda några af de
högsta rangplatserna, äro Åkerhielm till Margretélund,
Lagerberg, Björnstierna, Sparre och Posse. Dessa fyra
äro representanter till och med inom serafimerorden och
intaga sålunda ungefär samma ställning, som sista
hälften af vårt århundrade tillkom den något konstlade grupp
på samhällets höjder, hvilken benämdes “rikets herrar “.
Såsom sådana äro vi för vår del mera böjda att
anse den adel, som, vare sig af rent eller blandadt svenskt
ursprung, intar vårt gamla frälsestånds plats i samhället,
d. v. s. är en välbergad och högt bildad men från såväl
hofvets som byråkratiens eller krigsmaktens inflytanden
eller intressen skild och oberoende klass. Men denna klass
är tyvärr mycket fåtalig, och vi äga näppeligen någon
motsvarighet till t. ex. Englands-själfständiga aristokrati.
Äfven i de ganska få fall, då vår adel förlagt sin
verksamhet till vården om fäderneärfda egendomar, hvilka
särskildt i Skåne och Södermanland ej sällan i
byggnads- och konstväg äro verkligt aristokratiska herresäten,
finna vi densamma oftast åtföljd af hoftitlar,
ordensde-korationer och medaljer m. m.
Man bör ju icke ondgöra sig öfver dessa
nådeve-dérmälen, som med en förvånande seghet bibehållit sin
tjuskraft inom alla samhällslager; men man kommer
ovil-korligen att föreställa sig adelskapets ideella innebörd
såsom för liten, när man finner också dess innehafvare
så mottagliga äfven för yttre glans. Det är måhända
en yttring af denna svaghet, som gifvit sig uttryck redan
vid våra adelssläkters val af namn Kulturelt och
kanske äfven språkligt intressanta men från heraldisk
synpunkt mindre upplyftande äro de studier, som man i
detta hänseende och äfven beträffande vapensköldarna
kan göra i kalendrarna eller ännu bättre i Riddarhusets
vapensal.
Vederbörandes en gång gjorda föreställning, att
namnet Leyoncrona var för gentilt för drottning Kristinas
med adelskap hugnade hofskräddare, har förklingat ohörd,
i det att talrika nyodlade under tidernas lopp med
allehanda mer eller mindre ridderliga djur förenat sina från
andra dödliga dem skiljande kronor, sköldar, hjälmar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
