Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Förbrytare inom litteraturen, af Enrico Ferri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
velandet. Medeltidens flagellanter och korsfarare, det
adertonde århundradets terrorister och vendéer,
risor-gimentos karbonari och garibaldister, våra dagars
nihi-lister och dynamitar der äro olika bilder af en ständigt
återkommande mänsklig företeelse. Dessa upphöjda
eller förryckta eller brottsliga manifestationer härstamma
icke från den idé, som är förhärskande i det ögonblick,
då de äga rum, utan från de geniala eller urartade
eller rubbade anlagen hos människor, som äro
pre-disponerade att duka under för inflytandet af det
gemensamma idealet och nära önskan att påskynda dess
förverkligande. Vid konstbetraktelser får man
dessutom aldrig glömma, såsom just Nordan gör, att själfva
geniet är en anomali, en form af urartning, ett
patologiskt fall och att det äfvenså är utsatt för den
ödesdigra lagen af en hastig förintelse genom ofruktsamhet.
Det är alltså naturligt, att hos den geniala människan
och i hennes arbete manifestationer af urartning
äro oskiljaktiga från underbara skapelser.
Tillämpandet af psykopatologiska grunder och kriterier på de
sekundära efterhärmarne, pä värdelösa eller förryckta
kopior af konstverk är berättigadt, originell och
fruktbringande; dock är det falskt, emedan det är
öfver-drifvet, så snart det gäller en Wagner, Zola, Tolstoi,
Ibsen; man ställer de degenererade, hvilka trots några
lysande gnistor sakna geni, vid sidan af dessa mycket
stora konstnärer. Emile Zola är, ehuru han icke
förstått undvika schablonens och den affärsmässiga
produktionens faror, dock en genial och väldig konstnär,
hvars hjärna i lifvets skarpa och rena luft
uppsugit syre.
Enhvar känner nu romancykeln Rougon-Macquart,
detta af en konstnär utförda demonstrerande af den
stora ärftlighetslagen, som öfverför fröna af
föräl-drarnes fysiska, andliga och moraliska urartning på
barnen. De lifliga polemiker, som en gång
framkallades af de första banden af denna serie, af
“L’As-sommoir-‘ och “Nana“ t. ex., äro alltför bekanta, för att
det skulle vara nödvändigt att utförligt behandla de
relationer, som förena Zolas hjältar med
psykologiens och den kriminalistiska psyko-patologiens
principer. Dessa relationer förefinnas, men af hvad slag
äro de?
Äfven här måste man göra en skillnad.
Konstverket kan måhända vara en trogen skildring af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
