Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Förbrytare inom litteraturen, af Enrico Ferri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
657
i det äktenskapliga slafveriet. Det är strider och sår,
af hvilka spår återfinnas i den romerska historien
(sabinskornas bortröfvande) och i våra länders
äktenskapliga sedvänjor, där brudgummen på
bröllopsdagen verkställer ett skenbart bortförande af sin brud.
Dessutom skulle en degenerad epileptiod som Jacques
uppvisa andra anomalier: en våldsam, sällsam och
impulsiv karaktär, en grundlös retlighet, en djup
im-moralitet. Zola gör honom till en utom vid hans
anfall hygglig människa. Det är ett stort
vetenskapligt misstag. Däremot^ är Jacques’ instinktiva
motvilja mot att döda någon annan varelse än en ung,
vacker kvinna vetenskapligt sann i sin blodtörstiga
sexuella monomani; och det är naturligt att han
oak-tadt de gynnsamma tillfällena tvekar att döda
Rou-beaud, hvars hustru frestar honom till brott. Om
än många misstag förefinnas, så finns dock äfven
mycket sannt i Jacques’ bild, men en psykiater kan
icke undgå att i bilden finna flera fel än förtjänster.
Däremot är Severines karaktär riktigt tolkad eller
tecknad efter naturen. Severine har inga brottsliga
utan endast sinliga anlag. Som helt ung har hon fört
ett utsväfvande lif och fattar och känner kärleken
endast i felsteg. Hon är lögnerska af instinkt. Och
dock visar hon sig som en god husmoder ända till den
dag, då en slump drifver henne till brott. Hon är
tillgifven sin man och går utan motvilja in på att
bli hans medbrottsling. Senare tänker hon själf på
att döda honom och för att helt och hållet tillhöra
Jacques försöker hon att göra sin älskare till
mördare. Den brottsliga kvinnan, kriminaloiden, som
jag kallar henne, är sålunda en kvinna, som, om hon
icke står under en stark impuls, d. v. s. drifves af
kärlek, är ur stånd att begå ett brott. Och begår
hon ett, så använder hon en annans arm, nästan
alltid älskarens, emedan hon själf är svag.“
D.r Héricourt har kommit till liknande resultat
som Lombroso. Helt visst äga icke Zolas hjältar den
danteska storheten som Dostojewskys gestalter. I den
ryske diktarens verk finnas psykologiska element,
som direkt härstamma från hans stora smärtsamt
upprörda själ och från hvilka man icke kan särskilja
de element, som en i sann mening underbart
orienterad fantasi lämnat. Man måste det oaktadt
dock tillerkänna Zola den dubbla förtjänsten att ha
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
