Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Förbrytare inom litteraturen, af Enrico Ferri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
656
städernas småborgare, har, enligt min åsikt, icke
tecknat förbrytarne efter naturen. Man finner dem
visserligen icke precis så lätt och man kan till och med
i fängelserna endast med svårighet studera dem, om
man icke som Marro och Ferri i åratal där
observerat dem. Förbrytarne i “Djuret i människan44 göra
på mig intryck af fotografier efter oljemålningar; de
ha något konstladt. Jag, som har studerat tusentals
förbrytare, skulle icke kunna så klassificera
Rou-beaud; han visar sig som god ämbetsman och äkta
man tills den dagen, då han erfar hemligheten af
den kärleksförbindelse, som — före äktenskapet —
påtvingats hans hustru af en honom bekant
ämbetsman. Nu är han genast redo att döda sin hustru,
därpå ändrar han beslut och tvingar henne att vara
honom behjälplig vid mordet på äktenskapsbrytaren.
Det verkliga “Djuret i människan44, Jacques Lantier,
förbrytaren af födsel, uppvisar vissa anatomiska
kännetecken på detta slags förbrytare, t. ex. den
kolossala käken. Hans tendenser motiverades af urartningen,
dessutom äfven genom hans förfäders alkoholism; och
scenen, då mordlusten vaknar hos honom, vid
anblicken af en ung kvinnas nakna kropp, är vetenskapligt
sann. Författaren har dock misstagit sig, då han låter
honom döda Severine, sedan han länge varit hennes
älskare. Hos den födde förbrytaren utesluter
könsumgänget kvinnomord. Det ha åtminstone Krafft-Eting
och jag ofta iakttagit. Däremot stämma
minnessvaghe-ten och den epileptiska yrseln, hvaraf Jacques angreps
två, tre gånger, fullständigt med kriminalantropologiens
senaste upptäckter. Jag har aldrig funnit en mera
fulländad skildring af den s. k. epileptiska yrseln än
hos förbrytaren. Men Zola misstager sig, när han
försöker förklara Jacques’ blodtörstiga sexuella
instinkt genom en fritt uppfunnen atavism. Det är,
säger han, den ärftliga hämdlusten, som härstammar
från den orätt, de förhistoriska kvinnorna tillfogade
de i hålor lefvande männen. Detta är ett faktiskt
misstag. De förhistoriska kvinnorna gjorde männen
ingen orätt. Som de svagare blefvo de slafvinnor.
De blodtörstiga sexuella instinkterna låta förklara sig
af en helt annan atavism, af en ärftlighet, som sträcker
sig ända till de lägre djuren, till striderna om honan,
detta den starkares byte, till såren som tillfogas honan
för att tvinga henne att gifva sig och låta sig prässas in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
