Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Hans plikt, novell af Octave Thanet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
662
“Han liar träffat henne bra hvarenda gång,“
mumlade Amos; “den bästa sidan af hennes ansikte, den
rätta belysningen, aldrig ett misstag. Det är på det
sättet som en man ser på sin flicka . . . skrufvar litet med
ögonen för att få den rätta synpunkten. Det är klart,
att hon älskar honom och han henne . . . må fan ta
honom!“ Men högt frågade han mycket artigt fru Brown
om hennes mans fotografiska verksamhet och var mycket
uppmärksam när hon visade honom framkallningsrummet
i en liten skrubb bredvid salen och de fåtaliga och
anspråkslösa utensilierna.
“Jag förvarar dem inlåsta i det här skåpet och lägger
nyckeln ofvanpå, så att inte Baby ska’ komma åt dem“,.
förklarade hon i en ton, som angaf, att hon ansåg dem
vara både dyrbara och märkvärdiga. “Jag är inte alls
rädd för Johnny D., ty han är så förståndig och
kom-, mer ihåg allt som Brown säger honom. Allt se’n den dagen
då Brown räddade honom från att drunkna, är Brown
för honom den bästa och viktigaste i hela världen.“
“Hur gick det till?“
“Jo, ser ni, han var ute och metade och klef ut på
en stock och halkade ned i floden. Det var omkring två
mil härifrån, mellan hans föräldrars farm och vår, och
genom en guds nåd voro vi ute och åkte, Dave, Baby
och jag — Baby låg då ännu i lindan — och vi hörde
nödropen. Dave hoppade ur och kastade af sig kläderna
medan han sprang nedåt floden. Jag dröjde blott för
att binda hästarna och skyndade efter. Han hade redan
kastat sig i floden och jag kunde alldeles tydligt se
honom i vågorna. O, det var en fasansfull syn! Ibland
drömmer jag därom om nätterna och tycker mig se
honom i vattnet, med det våta håret strömmande ned
öfver ögonen, och hur han hållande gossen med ena
handen kämpade mot strömhvirflarne med den andra. Och
jag brukar vakna i samma ångest som i verkligheten, och
ropa: “Släpp gossen! Simma, simma!“
“Ropade ni så?“ frågade Amos.
“O, nej, sir! Jag skyndade mig för att hjälpa
honom, hoppade i en båt och höll ut en trägren åt hononq
och hur det var så kommo vi alla i land.“
“Han lyckades sålunda rädda gossen ?“
“Ja, men det var i sista stund o’ch ingen kunde tro
det. Johnnys mor säger, att om gossen ej fått namn efter
sin far, så skulle hon kalla honom David efter Brown.
Nu får han heta både Johnny och David, men som det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
