Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Hans plikt, novell af Octave Thanet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
663
är för långt, kalla vi honom Johnny D. Men vill ni
inte sitta ned, herr . . .
“Wickliff“, ifyllde Amos, men han upplyste ej om
sitt stånd eller hemort, och som hon var från södern, så
frågade hon ej. Hon hade nu fått aftonmåltiden färdig.
Det hvita och aptitliga hvetebrödet och anrättningen i
sin helhet öfvertygade Amos om att hon var en god
husmoder och att han skulle få en bättre måltid än som
var vanligt här ute på prärien, men ändå kände han
sig illa till mods. Det unga parets idoga och oskyldiga,
lyckliga lif blef honom uppenbart, medan hon, belåten
med att ha en så uppmärksam åhörare, talade. Hennes
okonstlade meddelanden röjde framför allt hennes egen
förnöjsamhet.
“Jag tror, att jag är född till farmer“, sade hon
leende. “Jag tycker om att se hur sådden gror, ja, jag
älskar själfva jordens> doft och det böljande gräset. Det
är så vackert här ute.“
“Men tycker ni aldrig att det är långsamt och tråkigt ?“
“Nej, vi ha många grannar, och de äro alla så
hyggliga människor. Robys äro mycket vänliga och bo
endast fyra mil härifrån. Atvills bo tre mil härifrån, åt
andra hållet. Och så komma indianerna ibland, men
ehuru jag försöker har jag svårt att fördra dem, ty de
äro så smutsiga. Dave säger att Röda Hästen och hans
hord ej äro att lita på, och de äro helt säkert tjufaktiga.
Emellertid tror jag ej, att de stulit något från oss utom en
gris, ett par kycklingar och ett krus med whisky, men
vi ge dem alltid mat. Ni tycker kanske det är ovänligt
af mig, men jag kan inte hjälpat, att jag ibland tycker,
att det är otrefligt, när de komma sex eller sju man
högt och äta upp en hel korg med bröd och allt det
sparda köttet. Röda Hästen är mycket begifven på
whisky och förfärligt svår, när han är drucken; men han
har alltid varit vänlig mot oss ... Se här är nu Brown’“
Wickliffs första ögonkast på mannen i dörröppningen
visade honom samma medellånga, finhyade och vackre
unge man, som han mindes sedan gammalt. Men då
Brown vände sig mot främlingen, försvann det sorglösa
och ungdomliga uttrycket och ansiktet öfverdrogs med
askgrå blekhet. Han lyfte upp och kysste sin lilla gosse
och dolde på så sätt för några sekunder sin förvirring,
innan hän hälsade främlingen välkommen.
Wickliff upprepade sitt ärende, och en svag glimt
af hopp lyste i Browns ögon, när han fäste sin
gran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
