Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Hans plikt, novell af Octave Thanet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
667
var att bli förändrad, att bli gammal och borta och att
den gamla historien skulle dö ut —“
“Det hade nog kunnat, men hans mor lefde och
lef-ver än“, sade Wickliff; “hon har utfäst femtusen —“
“Det var endast ett tusen“, afbröt Harned.
“Ja, första året, men hon ökade med tusen hvarje
år. Hon är ett gammalt sparsamt fruntimmer, som nog
är villigt att betala men ej mer än nödvändigt. När det
var uppe till fem tusen, åtog jag mig saken.“
Harned såg sig omkring med en tankfull blick och
sade: “Jag kunde möjhgen åstadkomma fyra tusen —“■
“Det är så godt att stanna där. Jag vägrade en
gång femtitusen för att låta en man gå.“
“Förlåt mig“, sade Harned ödmjukt, “jag minns det;
men jag är så virrig och kan ej tänka på något annat
än Maggie och barnet. Är det ingenting annat, som
kan beveka er? Jag har sökt godtgöra hvad jag brutit.
— Jag räddade en gång en gosses lif —“
“Jag vet; jag har sett gossen.“
“Då vet ni också att jag kämpade för hans lif, att
jag icke blott lyckades rädda honom ur floden utan
äfven uppbjöd alla krafter för att återkalla honom till lif.
Jag sade till mig själf, att om han kom till sans igen,
så var det ett tecken att gud förlåtit mig. Han kom
sig, och det tyckes mig att jag varit mer till nytta här
än om jag suttit i fängelset och pliggat skor, och min
stackars hustru —“
Han snyftade, men Wickliffs drag behöllo sitt stränga
uttryck.
“Ni bör säga allt det där till domaren och icke till
mig. Jag är endast en privat polisman; min plikt är
att tillgodose min principals rätt, och jag ämnar icke
svika honom. Hur synd jag än tycker det är om er,
kan jag ej göra något annat. Nej, Harned, om ni lefver
och jag lefver, så måste ni följa mig till Iowa.“
Harned betraktade honom några ögonblick under
tystnad; därpå vände han sig mot väggen och dolde sitt
ansikte i de upplyftade armarna. Hans skuldror skakade
liksom under en häftig frossbrytning; men när han efter
en stund åter vände sig om, voro hans drag lugna och
hans blick fast och bestämd.
“Jag måste be er om en ynnest“, sade han; “säg
ingenting till min hustru. Ni måste stanna här öfver
natten, och då är det bättre för er, att jag inte säger
något, förrän ni har gått till sängs. Gif mig ett tillfäll©
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
