Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Hans plikt, novell af Octave Thanet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
666
själ med sin vänskap. Nå, nu är han död, och gud vet,
att ej han var värd en mans död; men han handlade
illa mot mig beträffande henne, och när jag förebrådde
honom härför, då hånade han mig, tog fördel af min
ungdom och gjorde mig till narr inför alla. Då
förlorade jag besinningen och sköt honom.“
Han gjorde ett uppehåll för att hämta andan, medan
Wickliff måste lägga band på sig för att ej förråda sitt
växande medlidande.
“Det var ju inte fullt så dåligt, som ni trodde, eller
hur Wickliff?“ återtog Harned. “För guds skull tänk
er i min belägenhet! Jag gick igenom helvetet efter att
det var gjordt. Ni vet inte hvad det är att lefva, då
fruktan att bli gripen dag och natt förföljer en! Att
vakna i kallsvett och höra något buller och tro att det
betyder upptäckt och handklofvar! Mitt hjärta liksom
upphörde att slå, då någon bakifrån klappade mig på
axeln eller ropade öfver gatan åt mig att stanna. Så
mötte jag min blifvande hustru. Ni behöfver ej säga
mig, att det var orätt af mig att binda henne vid mig.
Jag vet det, och sade det åt mig själf hundra gånger;
men jag kunde ej lämna henne ensam med hennes gamle
sjuke fader, och så fann jag att det skulle varit hårdt
för henne också. Och jag var alldeles förbi; hvarje nerv
i min kropp var så spänd efter dessa två år af idelig
ångest och fruktan. Jag gifte mig med henne och vi
begåfvo oss ut hit i vildmarken. Ni må säga hvad som
helst, men jag har gjort henne lycklig och hon mig.
Om jag doge i kväll, så skulle hon tacka gud för de
lyckliga år, vi ha lefvat tillsammans, liksom hon hvarje
kväll tackat honom för den dag som gått. Det enda
som smärtar henne, är att jag måst lämna min
fotogra-fiering, ty hon tror, att jag kunnat göra mig ett namn
som Wilson eller Black. Det är möjligt, att hon har
rätt, men jag vågar ej, ty blefve jag berömd, vore jag
förlorad. Jag måste afstå därifrån, och tror ni ej, att
det är straff nog? Tror ni ej, att det är ett straff att
sjunka ned i obemärksamhet, när man känner sig ha
förmågan att göra något bättre än de, som vinna både
namn och pengar? Tror ni ej att det hvarje dag gnager
i mitt hjärta, att jag ej kan ge min gosse hans farfars,
hederliga namn — att jag ens vågar göra hans faders
namn till ett, som han kan vara stolt öfver? — Ja, jag
tog hans lif, men jag har för det gifvit upp alla mina
förhoppningar och utsikter här i världen. Mitt enda hopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
