Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Hans plikt, novell af Octave Thanet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
675
“Och sedan?“ frågade Harned, och en stark rodnad
uppsteg på hans ansikte.
Amos tuggade på sina mustascher med en viss
förlägenhet. “Sedan? Ja, sedan skall jag resa härifrån
och göra mitt bästa att hitta på en lämplig historia för
den gamla frun. För tusan, jag känner min plikt, och
jag har aldrig svikit den förut. Men jag har aldrig
svikit en kamrat heller; och sen vi ha slagits tillsammans,
som vi gjort, är jag inte hågad att uppträda som
polisman; jag ämnar icke heller sätta handklofvar på er för
att ni räddat mitt lif! Spring ut nu och ropa på er
hustru!“
Då Wickliff blef ensam, såg han sig omkring och
föll i djupa tankar, hvilka slutligen gåfvo sig uttryck i
några svårmodiga reflexioner. “Totalt emot krigslagarne;
men krigslagar äro lika bortkastade på rödskinn, som
artigheter mot en stendöf karl! Och jag måste helt
enkelt rädda kvinnorna och barnen. Men det är i alla fall
en rasande dum sak att afstå från fem tusen dollars.
Men ännu värre är det att inte göra sin plikt. Jag skall
aldrig förlåta mig själf. Men jag skulle aldrig kunna
förlåta mig själf, om jag sveke en kamrat. Jag tänker
att alltsammans beror på, att plikten har så f—dt många
sidor! “
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
