Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Räddad, dialog af Jeanne Marni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
680
M:me Fraimiel (indignerad): Och han har gifvit
er i uppdrag att . . .
M:me Chène: Det har han inte. Men när han
förra veckan kom hem från redaktionen, kastade han
på skrifhordet en bundt bref och sade till mig: “Läs
det där och svara på det som är värdt och bränn
upp resten.“ Om ni visste hurudana bref berömda
författare få mottaga. Vanligen äro de anonyma,
nedriga och förolämpande, någon gång obscena, sällan
smickrande. I all denna uselhet fanns en blomma,
er bekännelse! Den var visserligen mycket oförsiktig,
men så rent okonstladt framställd. Era ord, er stil
visade er, sådan ni verkligen var. Helt ung.
entusiastisk, förtjust, inte i mannen, utan i artisten, diktaren,
författaren af arbetet, som publiceras i Revue Man ve?
Har jag inte fattat er rätt?
M:me Fraimiel (med darrande röst): Den känsla
jag hyste för m. Chène var i verkligheten beundran,
en öm beundran. Då jag bad att få möta honom, få
tala med honom, hade jag ingen tanke, hvaröfver
jag behöfver rodna.
M:me Chène: Ja, jag vet vet. Jag är säker därpå.
Ty jag infann mig vid det första mötet, vid
1’Oran-gerie. Ni hade i ert sällskap en liten flicka ... en
liten söt flicka som liknade er. Var det ert barn?
M:me Fraimiel: Ja. Det är Meryem. (Tveksamt.)
Jag lefver ensam med Meryem. Ni har sett henne.
Hon är bara fem år. Min man dog redan för tre år
sedan. Jag har inga släktingar. Jag är mycket
isolerad . . . Jag har ofta tråkigt och ledsamt. Då
läser jag, läser . . . och . . .
M:me Chène: Jag förstår . . . Jag förstår! Jag
hoppades, att om ni förgäfves fick vänta, det kanske
skulle afskräcka er, men ni skref om igen och denna
gång stämde ni möte i en fiaker, en täckt fiaker.
Hvilka voro era tankar då ni kunde besluta er för
att föreslå ett samtal i en så intim situation som i
en vagn? Skulle jag låta er ytterligare vänta och
ännu mer uppegga er önskan att göra Maximes
bekantskap? Jag tvekade, jag var villrådig! Om jag
hade kunnat skrifva till er! Men i ert bref fanns
ingen adress. Jag visste verkligen inte hvad jag skulle
göra, men jag kände att något måste göras, att jag
som hade er hemlighet i min hand inte borde låta
er hoppas och lida onödigt. Det är därför jag
kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
