Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Tolf böcker (arbeten af Selma Lagerlöf, Heidenstam, Per Hallström. Hilma Angered-Strandberg, G. af Geijerstam, Jane Gernandt-Claine, Stig Stigson, Hj. Söderberg, O. Levertin, Aug. Strindberg), anmälningar af A. Sissak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
702
mer hjärtat att värka af leda och ögon som aldrig bruka
gråta att fyllas af ångesttårar. Det var tiden då man
vill skapa och skaparkraftens vingar brista, då målaren
slungar sin pänsel för hin i våld och diktaren bräcker
sin pänna; då man rusar utom tullarne, om man bor
i en stad, för att inte kväfvas, eller öfver åkrar ne, där
kälen knappt gått ur jorden, om man är på landet,
och kommer hem trött som om man gjort ett nyttigt
dagsverke och förbannar lifvet och sig själf. Det var
tiden då man är olycklig och inte vill vara annat än
olycklig, då man går och berusar sig af sin egen
smärta, då ordet lycka är ett begrepp, hvars existens
man icke ens vill erkänna, då man endast begär att
lefva rikare sin tragedi. Men den vill man ha
tillmätt i vida käril, lida vill man med den intensitet
hvarmed man kanske en gång ville famna lyckan.
Och lider gör man när man läser Per Hallströms
bok. Inte öfver att ljuset slocknar för de båda som
tillsammans lefva sin vår utan öfver att de aldrig se
det lysa. De ha nutidsmänniskans spröda nerver, för
hvilka vårluften är för kraftig. Deras lungor äro för
svaga att dra de djupa andetag som våren kräfver.
En enda kort sekund ha de vårjublet inom sig. De
våga ej låta det stanna. Tröttheten från det förflutna
är en kall fläkt, det kommande sliter drömmen i
stycken. Och sommaren förflyger så hastigt, och hösten
kommer med multnande löf och mörka kvällar innan
de knappt vetat att våren var där. Man lider så som
man gör om våren, med det aggande och värkande
begäret att visa de bägge vårglansen, att ropa till dem
att lyckan ligger i deras närhet och att lifvet är så
obeskrifligt enkelt att lefva i vårsolen. De skulle ej
höra ropet eller ej förstå det. De äro tidens barn,
och deras själar skulle ej orka med de gamle
skaldernas vår med lärkjubel och leriga åkrar. De måste
vara olyckliga.
Samme författare gaf oss Reseboken. Äfven öfver
den ligger den smärtsamma vårstämningen, falla
skuggorna och dagrarne med en skärpa som de gamle
skalderna voro nog lyckliga att ej kunna måla. Per
Hallström är ung till åren och det är att hoppas att
hans pänna skall få doppa sig i andra färger än dem
hans båda sista böcker bjudit, att han snart skall
måla en vår lik de gamle skaldernas i färgen med
samma mästerskap i formen som hans egen. Slik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
