Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Tolf böcker (arbeten af Selma Lagerlöf, Heidenstam, Per Hallström. Hilma Angered-Strandberg, G. af Geijerstam, Jane Gernandt-Claine, Stig Stigson, Hj. Söderberg, O. Levertin, Aug. Strindberg), anmälningar af A. Sissak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
703
panna år värd ett bättre öde än att för alltid doppas
i den fördolda eller uppenbara lifsledans bläck.
Från Etnas skogar och skönhetssynerna i
skönhetens land glida tankarne öfver hafvet till syner af
annan art. Det är Hilma Angered-Strandberg som
i Den Nya Världen och På Prärien rullar upp taflor
af vidrighet för våra ögon, med andlig eller lekamlig
svält som bakgrund och alla lifvets små oskönheter
i förgrunden. Hon kommer oss att nästan hata denna
nya värld, dit så många af vårt lands söner och döttrar
draga för att förvärfva litet af den energi “gamla
Sver-get“ ej kunnat ge dem eller gå under i kampen och
tå hvila sina trötta ben under den främmande mullen
i stället för hembygdens torfva. Sådana böcker borde
verka mera mot emigrationen till Amerika än en
serie vältaliga föredrag, vore de än försedda med
sciop-tikonbilder och hållna af riksdagens bäste talare.
I den förstnämnda boken — och det är den mest
sympatiska — är det den fysiska hungern som ger
huf-vudfärgen. Det ligger tragik i de bådas stundom
förbittrade stundom resignerade kamp för brödet,
kampen som dödar talangen hos maken-målaren, som
nästan lyckas förvandla helhetskrafvet på lifvet hos
kvinnan till ett blott begär att hålla Tifhanken uppe.
Och dock lyckas det ej för hungern att krossa all
hennes inneboende styrka. Hon ackorderade ej med
lifvet, hon lät det ej få makt med hennes innersta.
Hon var sig själf, tills den sista droppen af giftflaskan
var drucken, sedan solen, som lyste grell öfver de
arbetslöses härar, stungit mannen till döds. Hvad
hon i verkligheten var var ej mycket, men
intensiteten i hennes begär att lefva lifvet fullt och rikt gåfvo
henne innehåll. Hennes kamp för lifvet, för enhet
och skönhet, för de ljusa vidderna, som så få
trampat och så få på allvar sträfvat att nå, är ärlig och
sann. Om hon tog fel eller icke, då hon ej ville
vara den skenbart betydelselösa kuggen i
världsma-skineriet, därom tillkommer det ej oss att döma.
Hvarje ärlig sträfvan att så ljus öfver lifvet, det egna
eller andras, är värd erkännande. Hon är ärlig, till
och med emot sig själf: och däri ligger hennes styrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
